Glad Juppe = glad Bettina. Och tvärtom misstänker jag. Skönt att ha sin kompis tillbaks, en lugn kille som vill vara med på det mesta.
Eftersom vi körde en tvåtimmarspromenad igår så tänkte jag kort och intensivt idag.
Det är så jädra skönt när Juppe är avslappnad från start, går och vippar med huvudet långt ner och frustar nöjt.
Jag styrde mot branta skogsbacken, yes, sa Juppe och tog i. Han flåsade när vi var uppe på toppen, jag ville försöka hitta en liten väg ner så vi kunde göra om bravaden.
Juppe var med på noterna.
När jag velade om vilken väg vi skulle ta valde han. Och han valde rätt. Jag tycker det är roligt att han börjat tänka och att han tar initiativ. Det känns inte som att han försöker bossa mig, utan som att han också vill visa att han kan.
Tre gånger tog vi backen. Godis på toppen och bra humör. Nu tog vi en stig till vänster istället och kom ut vid torpet Juppebo. Jopp. Det heter så.
På hemväg galopperade vi längs vårt träningsdike. Juppe ser inte helt snäll ut när han tar sikte på de stackars rådjuren som brukar stå där. Öronen liksom riktas rakt fram som små spetsiga horn ...
Och så skritta av sig. Och skutt av så att Juppe fick käka. Tycker han är värd det.
På vägen upp mot skogen har asplöven fallit, alldeles solgula - det känns som man nästan inte vet vad som är upp och ned när det är gult, gult, gult överallt. Underbart. Och vilken värme i luften!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar