måndag 11 november 2013

Vinteroverall på = lyftkran tack

Nej, nej, nej, säger Juppe. Jag går INTE över bron. Samma visa varje gång. Häpp, hoppa av och gå före.

Ingen stor sak i vanliga fall.

Idag var det baskemej ett hjältedåd att ta sig upp igen. Frost och någon minusgrad + fryslort = vinteroverall på.

Herregud. Jag vill ha en väpnare med mig, utrustad med mobil lyftkran. Overallen är ju jätteskön men gör mig ungefär lika rörlig som en riddare i rustning känns det som.

Vi satte fart mot fornborgen Näs vid 12-tiden idag. Eftersom det varit geggigt och regnigt valde jag bort att rida längs plöjda åkrar. Jag promenerar Juppe längs asfaltsvägen bort till lilla grusvägen mot Näs istället tänkte jag.

Finemang. Jag hade min neongula/svarta overall på mig och var dyngsur av svett halvvägs. Juppe hade sin orange vägarbetspyjamas. Alla bilar/lastbilar saktade ned och var oerhört hänsynsfulla.

Dags att sitta upp. Juppe tittar och tittar på mig när jag stånkar och försöker få med mig så mycket tyg från benet på overallen att det går att göra ett hyggligt veck vid ljumsken och alltså få benet över knähöjd.

Nu blir Juppe lite orolig. Så där lång tid brukar det väl inte ta? När jag väl får upp foten i stigbygeln känns det som att bestiga Mount Everest i groddräkt. Sadeln hamnade på sniskan, stånk, stånk, trampa rätt.

Solen sken, vi hade det rätt bra. Jag var lite orolig för att det skulle vara halt på grusvägen i skuggiga partier. Juppe var orolig för tomtarna som bor i brevlådor. Brevlådorna på den här sidan ån är tydligen särskilt tätt befolkade.

Sista biten innan man kan dyka in i skogen vid Näs går förbi en bondgård. Idag bestämde sig Juppe för att han var livrädd för en hage som var alldeles tom på kor. Sedan var han livrädd för en brevlåda (igen). Sedan var han livrädd för ett hus. Och sedan lite oklart för vad.

Då hade vi kommit fram till lilla gulliga stigen som nu var avstängd av en färgglad plastkedja. Nåväl.

Bara att vända om, fina vägen till Näs blir nog lätt förstörd när det regnat så mycket.

Där sa det klick i Juppes huvud. Vända? Vända? Aaaaaaa, bäst jag springer!

Jag var inte världssugen på att hoppa av igen ... Femhundranittielva små volter och rätt brutala halter senare (tur att inte Sigfus såg mig) så hade Juppe lugnat ned sig. Frid och fröjd hela vägen hem.

Två timmar tog äventyret.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar