Inget fel på Juppes aptit

Så skönt att se en gosse som mådde bra ikväll. Alla fina franska nerver i behåll också, han hoppade glatt när det dök upp besök på stallplan. Sedan solade han sig förstås i glansen av all uppmärksamhet.

Ingen feber, inget som gjorde ont när jag klämde på bandaget och som sagt - sannerligen inget fel på aptiten.

Vi tog en pyttepromenad. Juppes värsta mardröm (en av dom) slog in. På väg mot stonas hage passerar man en trång gårdsbild. Iiiiihhhhh! Idag stog en bil runt en knut. Hjärtsnörp. OCH dörrarna till ett garage stod öppet.

Tur då att det inte var ett hästätande monster som bodde där utan bara Annika och hennes folkracepärla. Juppe hårade nådigt av sig på röda, moderna bilen och sniffade misstänksamt på Annikas händer som luktade både olja och målarfärg.

Det var väl ungefär den spänning vi fick. Nej, jag fick lite till, för jag skulle ta tempen på Juppe. Vi fick flytta in i stallet eftersom Juppe bestämde sig för att flytta sin rumpa så snart jag kom i närheten av den när han stod utomhus.

Lite tajt uppbunden i stallet kom han inte undan. Ingen feber. Han står väldigt demonstrativt som en katt som skjuter rygg när man tempar.

OCH jag lyckades få i honom antiinflammatoriska medicinen helt själv. Gjorde som Annica sa, en liten klutt i taget och långt bak i gommen, då blir det inte så lätt att moja ut den med tungan och spotta ut.

Man lär så länge man lever. Både jag och Juppe var nöjda med kvällen.