Catta och jag började slåss redan i ettan. Två ensambarn som genast fann varandra och kamratskapligt utsåg varandra till några slags plastsyskon. Med allt vad det innebär av gnabb och kärlek. Inte minst kärlek och lojalitet.
Jag är så glad att jag har henne, vi fortsatte att gnabbas genom gymnasiet och faktiskt också genom högskolan. Vilket radarpar.
Och i dag kom hon för att hjälpa till att fira yngsta ungens student. Och inte minst, för att beundra Juppe. De verkade fatta tycke för varandra oroväckande snabbt (ska jag slå henne på truten och skrika att det är min häst, eller är jag för stor för det?).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar