Det är bra att prata av sig

När en välkänd islanshästtränare skrev ett inlägg häromdagen på Ishestnews skrev jag ett beskäftigt svar. Jag känner verkligen inte igen dålig stämning vid tävling eller någon slags hård och missunnsam attityd från andra.

Tvärtom. Jag tycker islandshästvärlden är en vänlig värld.

I dag dök två vänliga upp på Bäjeby för att träna på ovalen med sina fina hästar. De frågade snällt hur det var med mig och med Juppe.

Och ja, det kan inte hjälpas. Ögonen blir tårblanka, jag känner ju det. Men det är skönt att berätta som det är, och att säga högt så att jag hör själv också att ingen ju kan veta hur det är om ett år. Hur mycket Juppes kropp har reparerat sig då.

Kramar fick jag också.

Ack ja.

Men lika glad är Juppe. Han trivs. Det värmer gott. Han möter upp lika snabbt trots att han hänger med sina polare nu.

Det enda vi gjorde var att mysa i stallet. Jag lät Juppe proppa i sig mat, tänker att han behöver det nu när han rör mer på sig i hagen.

Sedan gick vi ut till hagen igen. Juppe frustade förvånat. En av Juppes hangarounds dök upp. Nyfiken i en strut.

 Halt! Vem där?

Eh, jag. Bäbibarracuda.

 Vad gör Juppe då?

Gnisslar mot den stackars lilla grabben.

Jösses.

Surfarbror.

Juppe tänkte och tänkte på hur han skulle klämma ur en godis till ur mig.

En division i fancluben tittade andäktigt på när Juppe testade olika varianter av yoga.