torsdag 31 december 2015

Frami och Kormakur - directors cut




Sisådär ja. Nu har jag i alla fall redigerat en film från min födelsedagspresent, actionkameran GoPro Hero 4.

Redigeringsprogrammet som följer med kameran så att säga är gratis, men det vill absolut inte funka på min dator. Så jag provade att klippa i Filmora - gör inte det. Som ni märker lägger sig en stor ful vattenstämpel över filmen om man inte är beredd att köpa programmet osett.

Tror det finns gratisprogram som är lika enkla och hanterliga som Filmora. Vet du om något tipsa gärna.

onsdag 30 december 2015

Uteritt med Mackan och Juppemys

Att filma går ju finemang med min GoPro Hero 4, men det rackarns redigeringsprogrammet som följer med. Grrrr.

Kollar och kollar på min stackars dator som låter som den ska lyfta, men gott om ledigt utrymme och 3 gig ramminne. Det ska väl räcka?

Uppenbarligen inte.

Vill ha tips!

Sol, trevligt sällskap och en Mackan som var piggelin och glad och Karin på Frami som var lika glad han. Och så Hulda o Co som promenerade på egen hand och dök upp som gumman i lådan lite varstans. :-) En härlig dag!


Juppe verkar vara i högform.
Någon har tagit en stor tugga från hans kind, suck. Grabbar . . . 


Den som blir påbackad i 180 är stackars Bäbibarracuda.
Stackaren ville fram och hälsa på mig, och Juppe har väl fått nog.
Det är illa som det är att jag tar Mackan ibland och försvinner iväg.


 Juppe har stenkoll på mig och Bäbibarracuda.


Och Bäbibarracuda kör för säkerhets skull med lite föltuggning.


Mjahapp.
Återkommer med filmer. Trodde faktiskt att jag var någorlunda teknisk.
Muttra, muttra.

tisdag 29 december 2015

Nytt mål: inte grubbla






Den här starten fick vi i går när vi åkte till Kvicksund och veterinären Chris Johnston.

Vi fick ju fina besked jag och Juppe.

Nu vill jag berätta om min farbror Tage för att berätta om det där med målet att inte grubbla. Tages fru har polskt ursprung och bryter på polska. Grubbleriet går nog i släkten för han kan få höra: inte grobbla. Och när badrummet var nyrenoverat och ett nytt fantastiskt spabadkar var installerat så berättade frun att: här bobblar vi.

Jag älskar både Tage och hans fru så det är berättat med glimten. Jag ska inte grobbla, bara bobbla. Fast mitt bobbla blir nog att rida Mackan och låta bli att grina så fort jag tänker på Juppe.

JUST NU är han ohalt. Jag får nöja mig med det. Basta.

Besöket i går då:


 Fullt ös på Equirehab som vanligt.
Jag och Juppe fick börja med att trava i stallgången, det gick åt ena hållet i alla fall.


 Och ut i ridhuset för att longera.
Och vänta . . .




 Du, mannenvännen. Godis? sa Juppe.


 Jag undrar vad storhästmänniskorna ser när de tittar på en isis?
En fluffig leksak till en medelålders tant som inte vill sitta för högt?

Blir fruktansvärt irriterad på mig själv när jag verkligen gör allt för att infria alla eventuella fördomar.
Juppe sköter sig ju. Alltid.
Jag står och snorar in i hans man och är knappt pratbar.


Det här är ju ingen fluffig leksak, det är en snygging.




När jag tittar tillbaks i bloggen ser jag att varenda målsättning jag haft inför varje veterinärbesök har det gått åt pipsvängen med.
Jag ville inte nöja mig med att Juppe skulle få en kortisonspruta till. Resultat: Jag är nöjd med att Juppe fick en kortisonspruta till.

Det är så oerhört svårt att greppa hur Chris tänker. Han är jätteöppen och säger att han inte vet och att skadan är ovanlig. Här får man testa sig fram och gå på känn och erfarenhet också förstås.

Jag klämde ur mig min bekännelse: att jag inte hade hjärta att stoppa in Juppe i en box utan släppte honom i lösdriften med hans coola polare.
- Det är okej, sa Chris.

Och när han föreslog att jag skulle ta långa uppsuttna promenader i skritt med min kompis berättade jag att det var precis det vi gjorde innan vi hamnade i läget att han hade tregradig hälta vid förrförra besöket.

- Okej. Då får han gå på lösdrift och så ses vi i mars.

Men Juppes grop i bogen då?
- Det är en gammal skada. Den kommer han alltid att ha.

Men alla sprutor han fått innan då? De hjälpte ju inte?
- Förra gången fick han en annan typ av kortison, inte långtidsverkande. Och en stor dos. Det kanske sprider sig helt enkelt och gör verkan. Kortison är inte optimalt, men, men.

Vad vill du att Juppe ska klara? frågade Chris och jag hann precis börja svara innan vi blev avbrutna av en annan kund som bröt in med något helt annat. Och så var den tråden borta.

Med det får jag nöja mig. Det är fult att silvertejpa sin hästs veterinär och hoppa på hans huvud för att få ännu mer svar och utläggningar. Sanningen är ju att jag hade kunnat sitta hela dagen och grottat ned mig i bogars funktion och vad kortison gör och inte gör och hur skadade muskler eventuellt kan läka och . . . varför är en operation helt plötsligt inte aktuell?

Men si det går inte. För tvåhundrafemtielva hästar står på kö för att undersökas. Man får ungefär lika mycket tid som när man själv är hos farbror doktorn. Och det är nog lika bra.

Inte grobbla. Bara bobbla.


En sån där stor sak får behandling av equiterapeuten i en av tre bås.


Och där står Chris och drar upp otäcka prylar i en spruta.


Och i bås två står jag och Juppe. Juppes bog tvättas inför sprutan.


Och hästarnas bihang står och stampar i fikahörnan.


 Och Juppe och jag står och väntar på att tvätten ska få verka ordentligt.


En stor kompis står på vibrationsplattan efter behandling och solar samtidigt.


När jag kliar min kompis får jag kli tillbaks.
Det är så det funkar.






Inte kul. Men Juppe står snällt och låter Chris spruta in i bogen.

Vilken häst jag har.

- Jag är mest glad för din skull. Det här var verkligen roligt, sa Chris.

Chris var nöjd med att Juppe var ohalt och att jag kan pusta ut ett tag.

Min hjärna hinner nog ifatt den också, även om den stretar emot och säger att Juppe kommer att bli lika halt igen när kortisonet slutar verka och han börjar röra på sig mer. Nu är det nu. Och nu är det bra. (Stackars Chris, fy vilken eländig kund att ha som inte blir glad när hästen är ohalt).

måndag 28 december 2015

"Inte ett steg fel"


Helt slut i rutan. Borde vara vansinnigt glad. Juppe var helt fin i longering. Mirakel. Halleluja.

ÄR DU INTE GLAD! Hojtade Chris Johnston glatt åt mig.

Öäh, svarade jag. Jag har knappt sovit något i natt och det här har pågått sedan april (aptrist svar).

Juppe fick en ny stor dos kortison av samma sort han fick vid förra besöket. Juppe får hänga med kompisar i lösdriften - det verkar vara ett vinnande koncept. Och i mars hör vi av oss till Chris om ny tid igen.

Jo, jag är glad. Och rädd. Och vågar inte riktigt tro att det kan vara så enkelt. Mer orkar jag inte blogga i kväll. Mer i morrn. Försiktigt glad, kan man vara det?

söndag 27 december 2015

Lektion med Mackan och nervöst inför i morron

Jag invigde min födelsedagspresent i dag. En GoPro Hero 4. Det blev jättebra kvalitet på filmen och faktiskt också riktigt bra ljud. Nu ska jag bara orka redigera också, det får bli en annan dag.

Klockan 12 stod jag och Mackan i givakt för lektion. Och så fantastiskt roligt det var, Mackan är lite vobblig och ålig och jag är ju fantastiskt orutinerad efter att inte ha ridit en lektion sedan i april.

Jag tycker vi var lysande. Båda kommer att ha rejäl träningsvärk i morgon. Vi tränade precis på det där jag kände av på första uteritten på Mackan, start och stopp och lyssna på hjälper. Bakdelsvändningar. Jajemen.

Det stod en oerhört snopen fux (men snygg, jättesnygg!) och tittade på lektionen. Juppe blev förstås rikligt belönad med hö och gullad med när Mackan var tillbaks i hagen.

Det roliga var att Frami (som har samma matte som Mackan) gick fram till Juppe när jag hämtade min ridkavaljer och liksom tröstade honom. Det såg ut som han dunkade Juppe i ryggen (fast mentalt).


 Mackan som numera faktiskt håller sig på avstånd. Jag vill det.
Jag vill inte hamna mitt i svartsjukebråk mellan Juppe och Mackan.


 Juppestretch av överläpp, först vatten sedan sniff.


Och så uuuuuut med överläppen.
Mycket bra redskap när man ska gulla med griniga ston.


Och här står han gullklimpen, mitt i kompisgänget.
Om det blir operation för Juppe tror jag det här är en oerhört viktig mental paus för min kompis.
Här är han häst på riktigt. Det ger honom mer ork och bra humör.


I morgon bitti styr vi kosan mot Kvicksund igen och besök hos Chris Johnston.

Juppes hälta börjar bli ungefär så mycket som jag orkar med som människa tror jag. Eländet har ju pågått sedan slutet av april. Tur att det är julledigt, det räcker med att jag tänker på Juppe för att tårarna ska svämma över.

Kort sagt har jag förlorat hoppet, i alla fall delvis.

Om Chris säger att det ska sprutas kortison i morgon vet jag inte vad jag ska säga. Nu vill jag ha mer konkreta åtgärder. Det är inte okej mot Juppe att han ska vara tregradigt halt. I tankarna har jag redan varit med om hundra avlivningar av min kompis.

Och man ska definitivt inte googla på operation av bog på häst. Det är ingen kul läsning.

Jag borde tänka tvärtom, att Chris faktiskt sa att vi kommer att fixa din häst. Men jag tror min ork liksom har tagit slut. Men Chris är proffsig och jag ska ta med massor av näsdukar till mig och godisar till Juppe, och mannenvännen kör ju som vanligt.

I morgon blir en jobbig dag, men efter besöket kanske vi vet mer i alla fall.

lördag 26 december 2015

Jag fick låna Korvmackan!


Vilken skön dag det blev. Juppe såg lite förvånad och storögd ut när jag stoppade in honom i en box. Karin frågade bara sådär om jag inte skulle rida med ut och låna Korvmakur.

Och jo, jättekul. Det ville jag faktiskt. Har tänkt mer och mer på att jag måste hoppa upp i sadeln igen, inte minst för Juppes skull om han tänker bli bra.

Mackan var en perfekt gentleman och så fin i tölten. Frami och Barbie hängde också med på solskensturen.

Jag ska försöka rida Mackan någon dag i veckan, vilken jädra tur att man har bra stallkompisar. Nu ska jag försöka boka in någon lektion för mig och Mackan också, så att vi får lära känna varandra lite bättre under överinseende så att säga.

fredag 25 december 2015

Vem är vem och en nöjd Juppe


 Kolla vem som är hemma på jullov från jobbet på Island! Judit-Karin berättade om ön för mig och Juppe och Saga. Juppe och jag är överens om att det inte är en ö för oss, det blåser fasansfullt ofta och kraftigt.


Mina öron tycker inte om det, sa Juppe.


 Öronmuffar?
Jag vill inte, sa Juppe.


Och Musse höll med. Han håller alltid med Juppe. Inte mycket stöd att hämta där.

Det blev skönt långpyssel i dagsljus. 


Och i hagen väntade som vanligt den här typen på Juppe.
Men vem sjutton är det?
Jag har legat av mig när det gäller att känna igen grabbarna.
Inget blomkålsöra, lite vita strån som skymtar i pannan. Kan det vara korvmackan? 


Lite släkthäng vid vattnet.


!


Bluääähhhhh! Nu smakar vattnet inte gott längre, sa Juppe.
Han har inför nolltolerans mot den nyfikne. Den envetne nyfikne. 


Resten av grabbarna då. De hade också käkat lunch, nu var det siesta.
 Fantastiske Patti med svankrygg men världens vackraste ögon stod och blundade.


Och den här typen vaknade till lite.




Chefen.


Det här var tydligen bästa modellen.
Huvud mot rumpa och aktern upp mot vindriktningen. 


Vad ska vi göra nu?
Gå och sov, Juppe. Det är skönt att ta igen sig.














Det här är ju inte alls bäbibarracuda. Det är Axel!
Ridhästen Axel som öppnat vinteroverallen där fram.
Eller? 



Här kikar ju Bäbibarracuda fram. Så här fick jag inte göra. Att vara inne i hagen och fotografera var helt okej. Men att gå utanför stängsel och ta bilder härifrån, så gör man bara inte. Då vaknade alla och blev irriterade. Förlåt, förlåt. Ska inte hända igen.