måndag 13 juni 2016

Juppe och jag har flyttat!


Nu bor vår blogg här.

Vi blir förstås jätteglada om du vill följa med (ledsna annars faktiskt, ni är ju så mysiga).

söndag 12 juni 2016

Juppe pastrami från Ådalen

I går var jag och Juppe ute och gick. Vilket jädra väder vi haft, det är ju väder varje dag men när det är blåsigt OCH regnigt och ett hot om åska i luften - då bangar jag ur.

Men i går gick vi.

Och återigen. Det där med att inte göra något med Juppe straffar sig varje gång. Jag trodde att det där nya med sommarhagen skulle vara nog som stimulans. Icke.

Kompisen slöt upp i hagen som han brukar göra, men vilket nervknippe!

Han hörde någon på stigen utanför hagen och fick på något mystiskt sätt att grabbar att komma och stirra åt det hållet. Suck.

Men gick gjorde vi. Han började skrika och ha sig som förra gången. Nu bestämde jag mig för att det var nog. Jag vill INTE ha en skrikande häst.

Juppe fick bassning och fick backa varje gång han tog sats för en aria.

Eftersom jag skulle på fest på eftermiddagen tänkte jag att vi kunde ta oss till avelsstonas hage och öva lite straigthtness där. Tänkte om. Tänkte att vanliga trygga ridbanan blir bäst.

Väl inne där gick det någorlunda att få kontakt med Juppe. Och se, grabben började gäspa igen efter våra övningar. Det gick inte lika bra som när instruktören var med, men det gick.

Promenaden på hemväg mot hagen var riktigt trevlig!

Väl vid hagen var det något som var jätteotäckt vid grinden igen. Nåja.

Hoppas att det blir ljumma kvällar utan så mycket som en bris framöver. Det kanske hjälper på Juppes nerver.

När jag känner mig mer mänsklig ska jag åka till Juppe i dag också.
Tanter tål tydligen inte att festa.




 Efter allt regn har Juppe fått lite lätt krusig lugg. Sött!





torsdag 9 juni 2016

Juppe testar: att vara skrikig hingst

Juppe har fått vara i fred sedan han släpptes i sommarhagen med polarna. Alltså sedan i måndags.

Han är numera en vildhäst. Troligtvis också hingst. Det är aldrig för sent.

Lungkapacitet: utmärkt.

Näsborrar: fantastiska mojänger som går att vidga till en näverlurs storlek.



Så här såg kompisen ut när han var tillbaks efter vår pyttelilla promenad.

Det gick jättebra att stå vid bilen och bli pysslad med. Träns - javisst. Spray, jajamensan. Promenad BORT från hagen?

Tut i luren.

Juppe såg fantastisk ut. Vilken vacker krökt hals, vilka stirriga ögon, vilka blänkande ögonvitor och - vilken röst!

Ihhhihihihihihihiiiiiiii.

Det var en show som heter duga. Nu blir jag inte särskilt road eller impad av Juppes stilande. Eller rädsla, eller förvirring eller vad det är.

Vi tog en pyttepromenad, så fick det vara bra med det. Nedför backen, vanka längs raksträcka och vända.

Jag fick se att han var okej, inga fästingar, inga bett.

Tillbaks vid bilen var han vanliga mildögda Juppe igen. Vi gick till hagen och hängde lite.






Här ville jag till höger, men Juppe var bestämd och valde vänster.


Han hade stenkoll på var polarna var.


Ser du vad bra vi har det!


 Du? Varför står du här?
Vad vill du?










Intresseklubben.


Nu syns det tydligt i hagen var grabbarna har sina favoritställen.
Det är fläckar som är kortklippta av maniskt rafsande hästmular.
 Juppe var grön på tänderna. :-)


Baldur hälsade artigt.
(Och såg som vanligt lite bekymrat på mig). 

Hagens ENDA, jag lovar, ENDA leriga häst.
Vem?
Vilken Mackan, jo, Mackan . . .


 Blir så lycklig av att se det här. En lönnfet glad häst.


 I morgon tar vi en längre promenad Juppe.


 Då kanske du har lugnat ned dig lite och inte är så stirrig.


- Jag är lugn! Jag är inte stirrig, sa Juppe.




Det fantastiska gänget.
Det var faktiskt också trivsamt att gå in i hagen, inga supernyfikna hästar som var jättepå. Bara ett höjt huvud och ett hej från allihop.

tisdag 7 juni 2016

Korsgalopp och ingen trav

Första halvan av kursen för Pia Paulsén Hawée kände både jag och Mackan mig som en del av ett skinande vackert ekipage.

Hur det än är blir jag alltid lite nervös av att rida för en ny tränare. Hur är den här tränaren? Vad kommer jag att få höra?

Upptäckte att jag faktiskt inte ville höra ett ord teori till när kursen började med det. Fy mig. Fast jag har ju tävlat hela två gånger och tycker att jag kan det här . . . ;-)

Tror jag hade dåligt med tålamod och alldeles för mycket mens den här dagen. Och så kan det ju vara både när man är på tävling och på kurs.

Pia Paulsén Hawée tränar tre av kursdeltagarna (som kom från andra stall) sedan tidigare, och så var vi ett gäng nya från Bäjeby. Vi Bäjebyare var nya både för Pias träningsmodell som heter centrerad ridning och för Pia då så klart.

Den här kursen var strikt inriktad på tävling, och tips inför tävling.

Framridningen under ledning av Pia var enormt rolig. Hon har pondus som en major och ett hjärta av guld.

Jag fick Mackan ställd utåt i en volt i tölt. Hur? Ingen aning, vi bara gjorde. Det gick kanon. Mackan var lika nyfiken han.

Någonstans på vägen fick jag reda på att Pia ville ha tag i Mackans form, hon ville hjälpa oss med det.

Hur länge tycker du att en framridning ska vara, frågade jag.

- 40 minuter kanske, svarade Pia.

Men oj, sa jag. Är inte hästarna helt slut redan då?

- Nej, det är då de kommer i en andra andning. Och då är det ju dags att hoppa av, sadla om. Springa och kissa eller vad man nu behöver. Så det tycker jag är bra, sa Pia.

Den roliga delen av teorin var när Pia berättade om sitt tävlingsår. Hur hon tänker månad för månad och ja, jag förstår att hennes hästar har både styrka och kondition.

Mackan och jag fick glänsa när det var dags för låtsastävling i T5. Pia agerade domare, men delade inte ut poäng utan gav sin sekreterare i uppdrag att skriva ned kommentarerna som vrålades ut.

Jag och Mackan gillar ovalen, och vi gillar att visa upp oss. Så här långt höll vi. Vi var överens och vi kände oss vackra:



Mackan behöver sätta på motorn kommer jag ihåg att jag tänkte, och gjorde de mest fantastiska fulingar i kurvan. Tjoff, tjoff, tjoff in med bakbenen och fram.

Och så märkte jag att Pia inte var nöjd med våra tempoökningar på lånsidan i tölt.

Vi KRÄMADE på för fullt. En gång tänkte jag att HERREGUD nu går vi över i galopp men det skiter jag i!



Och si. Vi fick beröm för en BRA ökning.

He, he.

Jag har sådan träningsvärk i magmusklerna i dag. Grymt nöjd. Stackars Mackan känner väl också av det hele.

Efter vila och ny uppvarvning så var det dags för fyrgång.

Jävla skit, rent ut sagt. Jag lät Mackan dra iväg i galopp på grusvägen som uppvärmning. Jag märkte att han var grinig.

Väl inne på banan var han supergrinig. Det var som att slåss med en flaggstång. Mackan var slut som häst, den sista energin tänkte inte han lägga på en snygg uppvisning. Han skulle visa mig var skåpet skulle stå.



Cheesus. Korsgalopp. Och en Mackan som helt plötsligt inte fattade vad jag ville när jag till och med stod upp i stigbyglarna och viktade fram och sedan bad honom trava.

Ha, ha, ha!

Total förnedring kanske någon hade tänkt.

Jag är faktiskt förbi det tänket. Mitt i alltihop har jag lite roligt. En häst är ingen leksak eller programerbar robot. En sur Mackan är en sur Mackan. Försök och bestäm över en sådan du.

Och försök att bestämma när du själv har magmuskler som skriker och lår som sladdrar uppgivet. Moahahahahaha. Dåligt tränade tanter ska inte gnälla på sina hästar är min filosofi.

Vad jag tar med mig?

Att Pia är 60 + och själv satsar mot SM. Det ger mig så oerhört mycket inspiration och glädje och stolthet att islandshästvärlden har atleter i alla åldrar.

Att Mackan och jag kan när vi båda vill. Att få BRA på en töltökning tror jag verkligen är bra. Pia var visserligen snäll, men ljög inte.

Att jag tog det som en bekräftelse på att jag gör rätt när jag är ute och går med Juppe, oftast uppemot en timme. En träning under 40 minuter sliter mer än den gör nytta tycker Pia. Och ja, jag vet att en promenad i skritt knappast sliter - men jag tänker också att den knappast heller gör nytta (bygger något) om den understiger en timme. Vilket även gäller en knubbig tant.

Att det är kul med kurs. Man får alltid, alltid, alltid med sig något. Någon ny del. Och krockar man mentalt med något är det också nyttigt, då vet man mer om var man själv står och har tvingats tänka efter. Det är aldrig fel.

Kram till alla som orkat läsa så här långt! För långt - jag vet!

måndag 6 juni 2016

3,5 hektar sommarparadis

I dag har varit en lång härlig dag. Uj, uj, uj. Både morgonpromenad för hela Bäjebygänget till respektive flocks sommarhage OCH kurs för lilla Mackan och mig.

Orkar bara skriva om Juppes o co sommarliv i kväll. Är för trött för att summera kursen.


Juppe var konfunderad från start.
Allt kändes underligt på Bäjeby. Trevligt - men underligt.


Du. Berätta! Vad ska vi göra?


Du ljuger! Vaddå gå till större hage.
Det är fult att luras. 




Mjahapp. Jag är inte övertygad, sa Juppe.




Här någonstans blev han övertygad.
Så här ser det ut direkt innanför grinden till grabbarnas sommarhage.


Äventyr!


Men först lite gräs.


Du? Tänker du ångra dig? Ska vi gå hem nu?


Var ska jag börja?


Baldur fick eskort av en hel fanclub. Här är yngsta medlemmen.












Och här kommer de två yngsta medlemmarna i flocken.
De slöt upp lite senare.


Annica försöker få lite fart på Bäbibarracuda.
Lägg märke till gräset i abborrens mun. 




Där är dom - kompisarna.
Fatta vilken hage.




Ingen kosläppskänsla här inte. Bara ett envetet tuggande.

På eftermiddagen promenerade jag och Karin upp Frami och Mackan efter kursen.

Jag var lite nyfiken på hur det såg ut då i flocken. Hade de rejvkalas?


 Flaggan i topp vid stugan som är granne med hagen.
Helrätt på nationaldagen såklart.
Men inget rejvkalas.








Mackan bjöd på språngmarsch efter kursdagen. Imponerande.




Ih. Tvärnit. Betande kompis.




Bäbi kom efter. Det rättade han till.

Ja, ursäkta bildbomben. Men det här var en dag att njuta av.
Jag har längtat så efter att Juppe skulle få flytta till sommarhagen och njuta av den.
I morgon ska han få vara i fred.
Sedan ska vi börja gå som vanligt igen. Och träna straightness förstås (grabben var ännu bättre att gå med i dag efter gårdagens lektion. Så uppmärksam).