lördag 19 augusti 2017

Små steg mot ett bättre förhållande

Jag visste det. I dag stod jovialiske Juppe och väntade på mig vid grinden. Hade faktiskt nästan lite bråttom ut minsann.

Gräset är grönare osv.

Vi markarbetade oss och så red jag barbacka på det. Himla trivsamt. Sällis av Barbie fick vi också på ridbanan.

Det är nästan så en kan längta efter den där turbon ibland, den som Juppe startade när jag kavade mig av så otursamt. Men, men. Vi hade det trivsamt. Frustigt och trivsamt.

Nästa gång vi träffs kommer det att vara ett snäpp trevligare, sedan är vi nästan hemma i sommarens flow-mode. Det går inte att reparera Juppe-Bettina-maskineriet på något annat sätt än så här. Trivsamma saker som vi klarar med bravur båda två.

Eller i alla fall vet inte jag om något annat sätt.

Lustigt det där att ibland så spelar pölar ingen roll. Och ibland blir de liksom lite läbbiga.

- Ursäkta, sa Jovialiske Juppe. Jag hör inte mig själv tugga trivsamt när du stör mig. Så kan du låta bli är du snäll?

Ja, vad säger man?

Just det. Ingenting.

Vi stod där ett tag. Sedan dök den mest fantastiska regnbåge upp.


Här hade jag tänkt att hästen skulle stå, vackert inramad av regnbågens alla färger.

Här stod pållen och sög upp de sista stråna av stödfordringen av hö.

I morron jobbar jag till 19, då orkar en inte åka till en Juppe efter en tiotimmarsdag.

Men i övermorgon orkar en. Syns då Juppe!

fredag 18 augusti 2017

Lagom svåra utmaningar = chans för succé


De kastade lera på mig! sa Juppe. Jag sa NEJ, NEJ och de bara kastade och kastade.

Det är ju inte klokt hur de håller på! sa Juppe.

Min fina rumpa!

Jaha, ja. Sa jag. Rumpan och lite till. Och ska man vara helt kritisk så måste en ju säga att det finns fettdepåer lite här och lite där. Inte på nacken och det är ju bra det. Du är listigare än så, du stoppar fettet i små kuddar över hela kroppen.

Tsss, sa Juppe. Ska vi stå och svälta ihjäl här länge till?

Jo. Jag känner min häst - men jag känner också mig själv.

Jag hade bestämt att dagens utmaning skulle bli uteritt. En lagom uteritt.

Efter ett ljuvligt nattregn var grusvägen någorlunda mjuk. Om vi kan vara avslappnade och glada och testa alla gångarter på de knappa fem kilometer det blir fram och tillbaks till grusvägens slut vid Hallbo ska vi vara glada, tänkte jag.

Det kändes som att Juppe ville lägga sig i protest när jag tyckte vi skulle överge fölen och avelsflocken. Men han gick.

Vi fick till trav, oengagerad och lite flack galopp på tre sträckor. Tölt som var sådär. Galopp i uppförsbacken till Hallbo.

Sedan var det dags att ta sig hem igen.

Jag visste att det var nu det gäller. Om vi får till det bra och fint så får vi båda en bättre ridtur nästa gång vi ger oss ut. Vi var båda nervösa och spända i dag. Jag yogaandas så gott jag kan, pladdrar och sjunger - och känner ett kryddmått av rädsla.

Så är det bara. Kryddmåttet av rädsla finns där. Å andra sidan är varken jag eller Juppe små lortar utan måste göra saker. Det vet vi båda. Här handlar det inte om OS. Här handlar det om att matte har kontroll på tempot på hemvägen och på att hästen litar på att matte har koll.

Juppe töltade helt fantastiskt i uppförsbacken från Hallbo och hem. :-) Ska också säga att vi båda frustade livligt såväl på utvägen som hem. Men ett litet tvivel fanns där.

Hämta-andan pauser på lång tygel funkade fint. Mot källarbacken ökade tölten i tempo utan att jag ville det. Så vi stannade. Det gick inte att stanna, så det blev ett one-rein stop.

Världens bästa grej det där med one rein stop. Juppe snurrade och stannade av sig själv och blev lite generad.

Vi knallade igen.

Testade att tölta igen, det slutade på samma sätt. Här bestämde jag mig för att det fick räcka med en fantastisk tur ut och en fin tur nästan hela vägen hem. Jag hoppade av och gick. Juppe var lättad och glad.

Jag vet att nästa tur blir lite bättre. Och turen efter det ännu lite bättre. Vi måste övertyga varandra om att vi har koll. Så är vi.

Det gör mig inte ledsen. Jag konstaterar bara att - okej. Nu går vi igenom manualen en gång till för att vi behöver det. Så är det med det.

Jag vet att vi landar på ett bra sätt.

Patti tycker det är roligt när jag kommer till hagen. Han har aldrig varit särskilt intresserad av mig, men nu händer det till och med att han tar sikte på mig och Juppe och pinnar tvärs över hagen för att kolla vad vi gör.

Oj, oj, sa Juppe. Nu är ALLA fettdepåer slut. Borta.

Goooooodis, sa Juppe matt.

Hi, hi, sa jag och höll på att svälja en fluga. Juppe blundade för att spara energi.

Vi är ändå ett strävsamt par, sa jag till Juppe. Vi ger inte upp i första taget.

Goooooooodddddiiiiiisssssss! sa Juppe. Annars kanske jag svimmar. Faller omkull. Får vahettere kolik allraminst.

Det är kört! sa Juppe. Nu är det slut. Jag känner hur alla krafter lämnar mig. Att bära dig var det sista jag orkade.

Det var så lite, tacka mig inte.

Vad är väl jag annat än en tanig häst i en köttbulles tjänst.

Nu fnissade Patti där han stod i vindskyddet. Det hjälpte inte att han höll en hov framför munnen, jag såg allt.

Och hörde.

Farväl sa Juppe med vibrato och luktade på godisfickan.

Syns i morron! sa jag.

torsdag 17 augusti 2017

Markarbete och barbackatur

Jag märker någon liten gnutta av någon sorts distans eller misstro från Juppes sida. Han vill inte gosa speciellt i hagen efter ridpasset, en Juppe vill alltid gosa.

När jag hämtade honom i hagen ville han inte möta upp. Han stod bredvid idolen Frami och kikade på mig. Frami fick hälsa först.

Eftersom det är hundra år sedan vi har kört markarbete på ridbanan gjorde vi det. Nu sitter verkligen slutorna, och att göra förvända sådana i hörn är inga problem.

20 minuters markarbete, lite bete och skutt in i stallet igen. Byte till styrenhet där fram, hjälm på mig och skutt ut på banan igen.

Juppe hängde godmodigt med. Vi fräste runt i tölt, men jag tycker inte att jag hörde det där riktigt rätt-taktiga ljudet. Och lite motigt är det att slappna av på volt. Hå, hå, ja, ja.

Blir bra när lektionerna börjar nästa vecka. Längtar. Vill att någon ryter åt mig och Juppe. Sätter fart på oss, får oss att jobba rätt.


Nåja. Ett litet leende bjöd han ju ändå på Juppe.
Vi har rätt lika form på våra underläppar nu, ho, ho.

Då kan ju inte jag vara sämre!

Underbar dag att vara ledig på. Cyklade till stallet i godan ro, i loj bris och solsken.

tisdag 15 augusti 2017

Andas Bettina!

F-n och hans moster. Jag som alltid tror att jag har koll på mig.

Inte har jag koll på mig. I dag åkte jag och Annica för att hämta hem Tinna, den här omgången är hon betäckt två gånger så nu är det bara att hålla tummarna.

Tinna var liksom lite i gasen. Juppe hade inte kunnat få sin hals längre upp, hon gjorde det bra.

Och så stod hingsten där i hagen också. Nej nu! sa Tinna. Ska han inte med? (Vet fler på gården som skulle bli glada, men näej. Han skulle inte med).

Jaha.

Så stod jag där vid släpet och skulle lägga en lugnande hand på Tinnas bakdel för att uppmuntra henne att gå uppför rampen. Då tyckte Annica att jag skulle andas.

Okej då.

Joho, allt gick bra förstås. Tinna ville ha full koll på gården när hon kom hem också. Hovisen kom nästan precis samtidigt med henne och så fick hon lite pedikyr och stoppades i en box.

Annica och hovis for iväg för att fixa fler hovar.

Ja, jag erkänner. Jag vågade inte öppna boxdörren eftersom jag inte riktigt känner Tinna, jag ställde mig och pillade in hö genom gallret istället. Tinna frustade. Jag andades jättebra.

Lite hemmahö och vatten så var livet fint för en Tinna igen. Snart får hon klämma på sig drottningkronan och ta kommandot i avelsflocken också.

Du är lite underlig, men vänlig sa Tinna (nu med mjuka och avslappnade ögon).

Du, sa jag. Är det något litet föl därinne i magen? Känner du det trots att det i så fall bara är kanske sex dagar gammalt?

Har du verkligen inte med att göra, sa Tinna.

Och det har hon ju rätt i. Fast en är bra nyfiken.

måndag 14 augusti 2017

Galopp på ovalen - check

I dag var Juppe nästan som vanligt, kanske lite mer uppmärksam än han brukar vara på det som hände utanför ovalen.

Men marginellt.

Det gick som jag trodde, finemang. Vi skrittade, travade, töltade och galopperade i båda varven. Nemas problemas. Juppe frustade på väg till ovalen, och på väg från den.

Juppe lunkade glad i hågen till toahörnan i hagen efteråt.

Innan jag köpte häst visste jag inte att de hade speciella toahörnor.

Juppe försökte göra en juppespecial på ovalen också, alltså att ta en kisspaus. Det ställde jag inte upp på i dag. På skogsturer kan jag vekna, men om en ska springa en snutt på ovalen tror jag det går bra att hålla sig.

Det är så skönt att få skratta med andra tanter i stallet.

Gullan som haft turridning är så cool. "Det är en jädra skillnad på att skena och på att dra", sa hon.

Håller med. Och så skrattade vi gott när jag sa att de första tio sekunderna av galoppen innan jag damp i backen var helt fantastisk. Det var sisådär vid 11 sekunder det började joxa till sig.

Juppe blev sådär skrynklig runt ögonen igen när vi stod och pratade. Tror han fattar att det handlar om honom.

Fast jag tror att vi båda snart har glömt det här.

Nya hjälmen är superskön förresten.

söndag 13 augusti 2017

Mör matte - förvirrad häst

Som sagt. Hjälmar är bra grejer. Tittade mer noga på gamla hjälmen i dag. Läbbig reva i plasten som sagt, och tänk vilken kraft som ändå måste till för att slita bort fastnitad skärm.

Bra skit.

Men så lade jag krut på att hitta en hjälm med bra passform också, med en liten ratt därbak så man kan ställa in lätt.

Jag testade hjälmar med den där nya teknologin som ska fånga in krafter som kommer från sidan, där innerskalet på hjälmen glider inom det hårda ytterskalet.

Det är bara ett problem med alla märken, de är gjorda för runda barnhuvuden. Jag har en ståtligt ovalt huvud.

Men den här hjälmen satt jättebra och var lätt ställbar. Och inget bling eller konstigheter och tävla i den får jag också, om jag nu får för mig det.


Det fanns inga nya skavanker på min Juppe. Däremot var han lite på helspänn. Lättbekymrad.

Här syns hålet efter skadan i hans bog väldigt bra, förresten.

Hindren stod kvar, så vi knallade över dem ett tag. Juppe hade tråkigt, det märktes.

Vi travade och åt ena håller håller han gärna en volt runt mig utan snöre.


En sensuell horsie fick vi till i stallet också.

Det blå har liksom tippat nedåt innuti munnen. Även tandköttet en bit under tänderna är blått. Får nog ringa tandis och höra mig för för säkerhets skull. Tror inte det är någon fara. Alla tansebissingar sitter så fast och fint.

Tillbaks till ridbanan. Jag tänkte att det vore kul för Juppe att galoppera. Så mitt i en travsträcka sa jag galooooop och svischade till lite med spöet.

Juppe exploderade.

Jädrar i min lilla låda. Det var så marken skakade. Juppe gjorde ruscher och tog i för kung och fosterland. Men glad ut såg han inte.

Det var en upprörd häst som stannade och kikade på mig.

Hm.

Vi gick lite och travade lite som en någorlunda bra avslutning.

Fast jag kunde inte låta bli att retas lite i hagen. Ja kom igen då, sa jag till Juppe som absolut inte vill stanna och gosa. Godis ville han heller inte ha.

Vroooom, sa Juppe.

Lite kul kan jag väl få ha? Inte syns det några otäcka dippar eller annat otyg heller när Juppe tar i.

Han är bara snygg.

Vi får nog hålla oss lite på ridbanan när min kropp känner sig mer okej och det är dags att sitta upp.

Så här dagen efter kvällen före så är ena knäet blått, det dängde jag i tydligen. Nacken är lite stel, kinden gör ont om man trycker på den så det låter jag ju bli förstås. Och läppen har faktiskt inte växt så mycket mer. Det var nog kalasbra att kyla den så tidigt.

Nu blir det byfest för mig.

Juppe hade inte mer bråttom än att han stannade och bajsade på vägen ned till polarna. Där kom frustet också. Coola polare är bra grejer.

lördag 12 augusti 2017

Hamnade under Juppes hovar - hade änglavakt

Efter fyra år med Juppe har jag för första gången trillat (näej, faktiskt hoppat av) min kompis.

Nästan skönt att ha det gjort.

Det "borde" ju liksom ha hänt när vi var nya bekantskaper och Juppe inte hade någon broms. Vi har gjort de mest otroliga saker, men allt har gått bra. Det gjorde det i dag också.

Någon måste ha tagit sig an jobbet som skyddsängel för Juppes köttbulle till matte. Det tror jag fullt och fast.

Kanske är det Juppe själv som fixar det.

Vad hände då?

Ja. Juppe och Baldur trivs tillsammans. Det känns tryggt för oss alla tror jag. Efter att vi ändå knogat på i väldigt entusiastisk tölt på favoritrundan (nu är väl Juppe lite trött? Han flåsar så sött efter varje töltsträcka) så hände något.

Baldur tyckte det var mesigt med tölt och slog över i galopp, mycket lugnt och sansat, en bit framför oss.

SASSABRASSAMANDELMASSA! sa Juppe. Jag höll emot, höll emot och så hann jag bara tänka ok...

WRRRRROOOOOMMMMMMMMMMMMMMMMM! Jag satt på ett jetplan som rusade motorerna för att lyfta. Så härligt! Men vad f-n. Han ökar ju och ökar hela tiden? Och ooooppps där är ju Baldur rumpa.

Någonstans där gick det fel.

Jag hamnade på sniskan, föll liksom längs Juppes hals. Klamrade mig fast och var mest förvånad.

Juppe höll god fart. Vad sjutton gör det att matte hänger och slänger där?

Jag fick inte ordning på det hela. Fattade inte vad jag skulle göra för att få stopp på Juppe. Jag släppte taget helt enkelt. Pucko. Jag sa inte ens hoooooo.

Med min vinkel och position på Juppe så slörpade jag raskt in under och framför Juppe. Jag låg som en krabba på rygg. Jag kommer ihåg att jag tänkte. Jag ligger still och så får vi se var hans hovar hamnar på mig.

Juppe måste ha gjort världens steppnummer. Jag förstår inte att han inte trampade på mig. Jag såg både hans mage ovanför mig och hans hovar runt mig.

Juppe var lika förvånad. Han stod och tittade på mig. Jag kravlade mig upp och kände smaken av blod och såg bloddroppar på skjortan. Men det gick ju bra att stå upp, inget ben var trasigt. Näsan satt fast. Armarna såg helt okej ut. Fötterna pekade dit de skulle.

Juppe var helt skrynklig runt ögonen och såg ut som en ledsen labrador.

Han fick blodstänk på mulen från mig.

Men läppen får jag nog ändå sy, tänkte jag. Jag kände hur den växte i omfång.

Blodet droppade.

Baldurs matte var bedrövad och sa att hon skulle ha sagt till att hon skulle galoppera. Fast det är ju faktiskt så att det funkat tvåhundra gånger för oss att hålla separat tempo. Juppe och Baldur är fantastiskt samspelta med sina mattar - och lydiga.

Den här gången sket det sig och det är ingens fel.

Bäjeby-Magnus ryckte ut med kylklamp innan vi ens hunnit gå till stallet (vilken familj de är!).

Det fastnade lite köttbitar från läppen på kylklampen, de sprätte jag bara bort och fortsatte att kyla. Juppe var fortfarande skrynklig som ett russin och höll sig bakom mig. Han tittade inte ens åt något grässtrå.

Nu när det gått ett par timmar är jag vackert blå, mest inne i munnen på insidan läppen men lite på underläppen också. Nu syns det också att jag fått ett slag över kinden, där är det svullet och rött.

Jag upptäckte inte ens själv att skärmen på ridhjälmen hade åkt allt världens väg, men jag såg en djup rispa i plasten på bakhuvudet på hjälmen.

Med hjälp av adrenalinkicken från alltihop så for jag och mannenvännen iväg till Glada hästen i spiltan i Västerås och köpte ny hjälm. Jag vill ha det gjort så jag kan sitta upp på Juppe när vi båda tycker det är dags.

Sedan kraschade jag, tog huvudvärkspill, sov middag och vaknade någon nyans rödare och mer svullen på kinden. Och med dåligt samvete. Jag glömde kolla hur det gick för Juppe. Jag glömde kolla om han slog på sig på benen när vi trasslade runt där på fältet.

Han var vissen när jag släppte ut honom i hagen, inte hjälpte det att jag klappade och sa hejdå. Huvudet slokade och den bekymrade minen höll i sig.

Längtar tills i morron. Då vill jag åka till stallet så fort jag vaknar och pussa på min kompis. I morgon är en ny dag, det är det fina i kråksången. Jag vill sitta upp igen så fort det går, både för Juppes och min skull.

Och den där galoppen ser jag faktiskt bara som ett utslag av livsglädje. Ett uttryck av en skön känsla hos en häst att han är oslagbart stark och glad och fri. Sedan är det okul att det slutade som det slutade, men det är en annan femma. Ibland skiter sig även de bästa intentioner även hos en matte, så det så.

fredag 11 augusti 2017

Spontantrav på volt

Jodå. Hindren stod kvar på ridbanan. Så bra. Jag och Juppe traskade runt i dag igen. Svårt att orka göra något annat, vilken värme!

Juppe var inte världens piggaste häst, det kan ingen påstå.

Men en Juppe är inte en Juppe om han inte visar att han vill göra sin matte nöjd. När jag var lagom flåsig och bara orkade peka med spöet så blev det spontantrav på volt. Inget dipp - åt det här hållet.

Underbara häst.

Ingen av oss är världsmästare på att hålla koll. Hupp. Helt plötsligt var det liksom ett hinder i vägen. Juppe kontemplerade över detta.

Vi knogade på lite till åt alla håll och kanter. Nu känns Juppe mer smidig i kroppen och både han och jag känns mer lugna. Visst är Juppe en liten sommartunna till häst, men en stark sådan.

Vänta bara tills det blir lite svalare, då ska vi göra bygden osäker. Jag längtar tills vi svischar fram i både skritt, tölt, trav och galopp igen. :-)

En kompisgrupp stod och vilade i vindskyddet. Tror mest de ville komma undan de fruktansvärt envisa flugorna.

Ja, inte beter sig Juppe som någon gentleman.

Kanske borde jag skämmas för hans burdusa stil. Men jag njuter. Njuter av blank päls, pettdepåer, gott humör och muskler.

Njuter av att Juppe slaskar i sig salt och dricker vatten som en kamel. Det är så skönt att de där basala grejerna funkar utan mankemang.

Han hade inte klarat att stå uppstallad i sjukhage och i box i evigheter om han inte var en väldans okomplicerad häst när det gäller sådana saker. Dricka vatten som en kamel = slippa fång och såna prylar.

När Juppe klev in i vindskyddet blev det omgruppering av trupperna. Oro.

Hupp. En kompis valde att flytta på sig.

Och? sa Juppe.

Hrmpf, sa jag. Syns i morron då.

torsdag 10 augusti 2017

Traska över bommar och ha det bra

Nya såret såg finfint ut. Inga flugor hade kommit åt att smaska genom sprayplåstret.

Det stod hinder uppställda på ridbanan. Jag och Juppe lunkade runt och klev över åt alla håll och kanter.

Juppe började gäspa sådär ofantligt mycket som han gör ibland. Jag tror det var spänningar som släppte.

Jag tror att din näsa gror, sa Juppe.

Skön kväll trots galna flugor.

Vet du vad jag tycker, sa Juppe. Att din näsa rycker.

Tror på att hellre göra lite men varje dag, än att göra mycket och sällan. I alla fall om en är ihopskruvad som jag och Juppe.

Nu känns det bättre och bättre. Skulle tro att det blir ridtur i morgon om Juppe håller med.

Det värsta är väl att han håller med om allt.

Fast jag är rätt bra på att känna efter åt oss båda nu, ibland kanske lite för mycket. :-)

Alltså, hjälp vilken gräsmage Juppe har. Värsta välmående tunnan på fyra pinniga ben ser han ut som.

Och lika glad är han.

Älskade pållen. Längtar nästan efter lite höstregn och mer mjuka marker, lite galopp vore nog bra.

onsdag 9 augusti 2017

Ett nytt sår! Smäller av!

Snabelutrustning på. Jag vill inte sitta på Juppe förrän jag känner att han känns okej. Det var så läbbigt med snubbleriet i går.

Jag hade biffat upp mig mentalt. Inget pjolt. Inget pjask. Här ska jobbas!

Tur det. Hämtningen i hagen började med en lättare kontrovers med en av Juppes kompisar. Han tyckte minsann att han skulle ut och beta. NU. Det var bara att öppna grinden och så var det klart.

Grejen var ju att jag inte höll med.

Juppe stod och tittade på mig under halvsänkta ögonlock när jag hoppade upp och ned och skrek åt kompisen. Stampade i backen och gjorde utfall med vevande armar.

Dra åt h-e då, sa Juppes kompis och brakade iväg i galopp.

Snabbt som attans gick vi ut genom grinden och stängde ytterst, ytterst noga efter oss. Kompisen galopperade fram och tillbaka längs staketet och såg väl sådär glad ut. Juppe betade och såg väldans belåten ut.

Och vi jobbade. Juppe var lite snubblig på frambenen fortfarande, han måste ha gått och spänt sig. Men jag pjoskade inte. Pet, pet, pet på bakbenen - de skulle jobba. Till slut blev Juppe lite i gasen och spontantravade på volt. Väldigt fint! Inget dipp!

Vred upp svårighetsgraden ett snäpp, volt med störning av lättare backe. Det var då jag såg det. Ett nytt sår på samma jävla bakben.

Nej. Det var inte där i går. Ett prydligt snitt i huden av ett stick av något slag.

Vi avbröt träningen (mest för att jag fick hjärtklappning).

Det ser ändå fint ut, jag sprejade med plåsterspray och ska kolla såret noga i morron. Nu får det väl ändå vara nog?

Ytterligare en pållelina hade ett sår på halsen i stallet. Vad är det med både ilskna flugor och elektriska hästar? Är det vädret?

Vill ha höst! Nu!

Glada färger och pållar i lämpliga kläder för årstiden.

tisdag 8 augusti 2017

Bakbenen försvann - läbbigt


Resten av flocken var i skogen och röjde. Juppe hade sin allra största beundrare en millimeter från sig i nedre hagen.

Unge Herr Barracuda är som ett plåster på Juppesnupp. Och han gillart.


Juppe och jag drog iväg till ovalen. Jädrig varmt och kvavt och underligt väder. Flugorna var som galna, hysteriska och aggressiva.

Vi hade kul! När jag håvat in Juppes huvud och hals och fått pejl på mig själv fick vi till jättefin trav där Juppe jobbade i form. Jag kände hur han höjde sig under mig!

Men så kommer det där men.

Jag börjar vobbla inne i huvudet. Är Juppe trött? Är det schysst mot honom att träna med ett ben som han har/haft ont i även om det ser fint ut?

I en galopp på en långsida fick Juppe helt plötsligt inte bakbenen med sig längre. Hästen liksom föll i två delar. Jätteläbbigt.

Jag studsade av (lovar, som en gummiboll på en nanosekund).

Näej. Juppe såg hel ut. Förvånad och dammig. Men hel.

Jag longerade i tygeln i båda varven för att kolla extra. Han snubblade på frambenen.

Jag blev übernojig. Hann tänka - han har ätit något ruskigt giftig i hagen - nu kommer han att stappla fram tills han klappar ihop. Allt är försent. En veterinär kan inte hjälpa en ovanligt glupsk häst som hetsätit fel prylar.

Sedan slog jag mig själv hårt i huvudet med en imaginär tegelsten och tänkte:

Juppe har mått fantastiskt bra av att jag har tänkt på honom som en fet, blank och vansinnigt stark och musklad häst.

Det är där vi ska vara. Både Juppe och jag vobblar när jag tappar modet. Han känner precis vad som är på gång.

Så ledordet är kraftpaket.

Fast jag ska be min utflyttade stallis att massera Juppe utifall att han kanske gått och spänt sig och fått besvär av det.

I hagen uförde killarna sin vanliga betesbalett. Här syns två baldurar som absolut måste äta samma strå.

Och som känner sig lite ertappade . . .

måndag 7 augusti 2017

Banklånet betalt - nu är kung Juppe bara min

Jag har inte varit så duktig att jag sparat för att kunna köpa häst. Jag köpte Juppe för 50 000 kronor och lånade hela summan hos banken.

Nu, fyra år senare är han min!

Och visst hade stallägaren i det första stallet jag och Juppe stod i rätt. Köpesumman är bara toppen på isberget.

Trots allt innebär ju ett banklån ändå en utgift per månad, så jag är nöjd nu när den utgiften är borta.

Jag tycker inte alls att man ska vara skraj för att ta lån för att köpa häst. Däremot är jag ju glad att jag har en stadig månadsinkomst, det har flugit iväg tusenlappar varje månad när Juppe var skadad och åkte skytteltrafik till kliniken.

Det klarade jag också. Det innebar att jag inte lade pengar på något annat de månaderna. Tur att en har en förstående mannenvän.

Vi har ungefär samma syn på livet mannenvännen och jag. Det är inte viktigt för oss med utlandsresor och dyra bilar. Det är viktigt med Juppar och annat som förgyller vardagen, som ger livskvalitet på ett annat plan.

Du är guld för mig Juppe, sa jag.

Jag vet, sa han.

Du betyder himla mycket för mig, fortsatte jag. Det är så spännande att knoga på och bli bättre både på markarbete och ridning tillsammans med dig.

Japp, sa Juppe.

Små segrar och aha-upplevelser både kring sin egen kropp och kring hur vi funkar ihop.

Jupp, sa Juppe.

Du, ska vi fira med en godis då? sa Juppe.

Jo, men det tar vi sen, när vi har jobbat sa jag.

Vad väntar vi på då?

Hoho?

Vänta, vänta, sa jag. Jag tycker det är så kul att fota, det kan du väl unna mig. Och jag tycker du klär i kronan jag köpte.

Visst, visst, visst, sa Juppe. Jag gillar i alla fall hur Barbie såg ut när hon fick på sig kronan för andra gången, he, he.

Ska vi gå in igen?

Hur ska du kunna skriva en bok när du inte ens kan välja ut en bild på Juppen? Jag blir ju förvisso bra på alla bilder, men ändå.

Såhär? Glitter i kronan och lite bekymrad blick, allt detta ansvar osv osv.

Du, jag tycker din ficka ser lite mager ut. Har du verkligen med dig tillräckligt med snacks?





Ärligt?

 Nu har du kört med blixt och utan.

Godis?

Herregud. Det tar aldrig slut.









 Allvarligt?

Utan grimma?

 Vaddå öronen framåt. Ja, jag har öron.

 Två godisar?

Två godisar, då blir det två öron framåt.



Hoppsan, där tog visst godiset slut i öronen.

Påfyllning tack.




Klart Juppen fick godis. Det gick jättebra att jobba på ridbanan, vi gjorde snygga travfattningar och hade det trivsamt. Faktiskt skönt att få vara på ridbanan igen. :-)

Juppe slapp också bandage på bakbenet. Nöjde mig med plåsterspray. Såret såg så fint och slutet ut.

 Och Juppe njöt av manlig samvaro (utan krona) i hagen.