onsdag 28 juni 2017

En glad och springsugen Juppe

30 januari 2017:

Japp. Så är vi i fas igen. Med varandra och alla planeter.
Sadel med ludd under på och ut på ovalen som var trivsamt mjuk av plusgrader och regn.
Wow, vilken snygging! sa Huldas matte om Juppe som stålfjädrade sig fram på banan.
Puh. Och även om det kändes som att vi skulle fortsätta i galopp ut på åkern så var gossen lydig och stannade före kurvan. Men före dess gick det i 180. 🙂
Tölt var inte lätt att få in med åtta springsugna ben. Det blev pass och gudvetallt innan vi eventuellt fick in rätt växel. 
Trivsamt.
Det är kul att ha en springsugen häst.
Hoppas jag ska på yoga i morron kväll (om det finns platser kvar). Det gör underverk med oliksidiga tanter.


Tutande barn och tutande traktor - helt okej

29 januari 2017:

Det var en riktigt tam Juppe jag hämtade ur hagen i dag. Vänlig, frustande och uppmärksam på rätt sätt.
I stallet hade ett gäng killar stallkalas. Det betyder så klart inte att en hoper ungar springer i stallgångarna, men väl på stallplan. Juppe tittade uppmärksamt genom rutorna i stallet på uppspelta barn som tyckte livet var så underbart att det enda som återstod var att släppa ut allt fröjd som små ylande sirener.
Magnus startade traktorn och lassade in barn, som självklart fick prova traktorns tuta också (orättvist, tanter vill också tuta).
Livsfara i paritet med en källarbacke? Nej, nej. Inte alls.
Lugna puckar.
Juppe fick äta i lugn och ro och ta in kalasljuden. Sedan gick vi ut och väntade på att ridbanan skulle bli ledig.
Juppe var en maräng. Han klev så fint över bommar. Stannade på voltspåret och väntade ödmjukt på att få en liten present på mina villkor, en godis.
Vi körde volter åt båda hållen och övade på att Juppe skulle kunna vara en bit ifrån mig och ändå jobba rätt med kroppen. Sluta påminde vi oss också om i båda varven och så fick det vara bra helt enkelt.
Följde med Juppe ut i hagen och möttes av vänlig nyfikenhet hos grabbarna, som vanligt.
Häng med, sa dom. Vi har träslöjd!
Alla hjälptes åt att gnaga på björkstammar som fällts i skogshagen.
Det måste ju finnas något gott i träet? Björksocker kanske? Fast det såg ju också ut som om killarna mulade i sig träspån. Tror de är muterade mumintroll trots allt.
Visst är vi duktiga, sa Juppe. Kreativa hästar i den här hagen!
Rena rama tandborstningen tänkte jag, men sa det inte högt.
Intressant form du fått fram där Frami, sa jag uppmuntrande.
Å! En intressant FORM sa Framis hangarounds beundrande.

Islandshästen versus livsfarliga källarbacken

28 januari 2017:

Hoppsan. Kom och störde mitt i lunchen i dag. Baldur och Juppe stod och mumsade för fullt och såg vänligt och demonstrativt ointresserade ut.
Jodå. Juppe följde snällt med och var riktigt sig själv. I alla fall tills vi började promenera mot Hallbo.
Plötsligt dök det upp spöken överallt. Spöt hade jag förstås glömt i stallet. Jag tog av mig en vante istället och baffade mot bogen som han ville köra ut mot mig.
Tänk vad som kan bli normalläge.
Varje år när det känns som vår och vinterhårstråna börjar släppa från Juppes vackra kropp så blir han lite knäpp. Då testar han mig som ledare.
Lite grand har jag lärt mig under åren. Jag fattar lite mer i förväg vad som är på väg att hända och jag är mer tydlig och faktiskt mer sträng. Sträng som i att det inte är ett dugg okej att gå för nära mig, köra ut en bog eller sticka mulen rakt upp i det blå.
Det är helt ookej faktiskt.
Rent ut sagt jävligt ookej.
Vi klarade oss ändå förbi läbbiga huset och spökiga garaget och till och med upp på källarbacken och vidare mot Hallbo. Vi stannade lite då och då för att låta Juppe begrunda världen med huvudet mot backen.
Likadant på hemväg, även om han frustade lättat på en raksträcka.
Vid källarbacken var det skitläskigt. Där var det svårt att få ned huvudet och det blev några skutt framåt. Juppe var inte någon världsmästare på att lyssna.
Då hände det – jag vände Juppe när vi klarat oss förbi backen. Det var inte helt lätt att övertyga Juppe om att gå upp igen, men jag hade bestämt mig.
Juppe skulle inte få gå hem förrän han gått lugnt och sansat över källarbacken.
På en ledig dag har jag hur många timmar som helst på mig. Vi kan hålla på till midnatt.
Juppe ballade ur igen när vi klarat oss över backen, men på hemväg gav han upp. Han gick med huvudet demonstrativt mot backen och suckade. En så duktig Juppe får gå hem. Han får till och med en godis när han står avslappnat.
Mitt i alltihop har jag faktiskt roligt. Jag tycker Juppe är kul. Jag förstår också att jag någonstans på vägen slackat i mitt ledarskap och öppnat dörren för det här. Men vi tar oss, vi tar oss.
Efter att ha nosat på läbbigt släp och kikat in i läbbig carport var vi jättenöjda båda två. Det blev en bra dag igen.
Vi stannade till vid avelsflocken på promenaden och beundrade rödhårigt föl.
Tänk vad mysigt det vore med ett föl, sa jag till Juppe. Då skulle du kunna bli plastpappa åt det. I alla fall om det blev en kille.
Sa Juppe.

Barbacka på Juppe

26 januari 2017:

Juppe var på rimligt gott humör och jag med för den delen. Inte speciellt mycket spöken i stallhörnen. Det fick bli uppsuttet och barbacka.
Juppe blir grinig när jag ber honom ta i. Nåja.
Och jag blir konstigt nog inte rädd när han stretar emot och blir lite bångstyrig.
En halvtimmes jobb blev det uppsuttet och så lite lek och trick på det.
Juppe lät mig nådigt massera honom efteråt. Det är en muskel som ligger på tvärs när man sticker in handen vid bogbladet som är spänd på båda sidor. Det verkar vara lite skönt när jag trycker mot muskeln. Tror också det har varit kämpigt att det varit så halt och hårt underlag länge.

Vem behöver sadel?

25 januari 2017:

Lektion utan sadel. Snabba starter och övergångar. Så ungefär stod det på stallets anslagstavla där Annica brukar berätta lite kort om lektionens upplägg.
Och tänk så jädra självklart det känns numera att rida barbacka. Nu satt jag och tänkte att det vore lite kul med en barbackagalopp till och med.
Det är inte så länge sedan jag tyckte barbacka var rent utav läskigt. Nu känns det finfint i alla gångarter.
Mackan var en trevlig häst som bara försökte segla ut ur volterna lite grand. Några volter fick vi perfekta. Skänkelvikningar i tölt var väl inte vår bästa gren, men några steg fick vi till.
Skön kväll med sköna kvinnor i stallet. Vilket tur att jag kan och att jag vill rida häst, för att citera en annan stallkamrat. För det är ju så där är. Vilken tur att jag kan och vill. Och har trevligt. I stallet tankar en energi.
Och Mackan börjar bli suverän på horsies.

Lydig och lite upprörd

23 januari 2017:

Yep, det här var en bild från helgen. I kväll blev det ovalen för mig och Juppesnupp.
Jag hade plockat fram min inre tyska general redan innan jag åkte till stallet. Eller, näej. Men jag hade i alla fall bestämt mig för att det är jag som bestämmer.
Juppe stod och väntade vid grinden. Nöjd och glad. En duktig häst.
Frid och fröjd i stallet. Frid och fröjd på väg till ovalen.
På ovalen mindre och mindre av frid och fröjd. Mer av vispande svans och öron som vinklades bakåt. Juppe ÄR grinig. Men jag sket faktiskt i det.
När det började bli svårmanövrerat på ovalen så klev vi in och gjorde horsemanshipövningarna från halva lektionen med Karin. Lugn och fin longering, bort med bogen och in med inre bakben. Kliv-kliv-kliv-kliv.
Och så flytta bakben.
Juppe vill springa från jobbet, det ville inte jag.
När vi kört lite flytta ben i båda varven så gick vi ut på ovalen igen, och så om igen.
Till slut var Juppe en artig och ytterst uppmärksam häst. När jag stannade så tvärnitade han. När jag sa spring så sprang han.
Skönt.
Men vad hände i stallet?
Juppe tyckte någonstans att livet var fruktansvärt (trots att han frustade på väg till stallet) och stod och studsade på stället för ljud.
Vet inte jag. Det är ju guldbaggegala i kväll. Vems tv tjuvkikar Juppe på? Jag är säker på att han övat in ett tacktal för bästa hästroll.
Köper inte riktigt de franska nerverna. Tror han blir lite grinig av att tvingas jobba ordentligt. Jag hoppas att det inte beror på att hans kropp säger ifrån utan att det beror på att hans knopp säger ifrån.
I morgon blir det människoyoga för mig, så då får han vara i fred.

Livet med häst - en ändlös övning i ledarskap

22 januari 2017:

Träningsvärk i dag kanske? tänkte jag om Juppe när jag åkte till stallet. Efter en svettig skogstur i går kanske det passar fint att hålla till på ridbanan.
Jag passade på att titta på Huldas lektion i straightness under tiden Juppe mumsade hö och kunde faktiskt haka på och ta en halv lektion med Juppe, trots att jag inte tänkt så från början.
Jag tänkte nämligen som så att när Juppe är på avigt humör är det ingen större idé att ödsla pengar på lektion. Men si, även denna gång lönade det sig att ta lektion.
Karin Wåhlin fick lyssna på när jag beskrev gnisslet mellan mig och Juppe – och så fick jag longera honom. Och inte longera som i att springa runt, runt. Utan longera som i att jag bestämmer när Juppe ska stanna och som i att jag bestämmer att han ska stanna på volten och vänta på en present – en godis. Inte kräva den.
Och absolut inte köra ut bogen mot mig för att han fick lite smyglust sisådär på att knuffas lite.
Vi övade också på att stanna och på att Juppe skulle flytta ut sin rumpa, kliva över med både bakben och framben och sedan stanna mitt framför mig. Det gick sådär. Men – mja, hyfsat.
Och det var en spakare och tamare Juppe som gick mot transporten, för jag hade fått löfte att låna transporten för att träna lastning.
Fan och hans moster.
Karin fick säga åt mig att tagga ned, eller som hon säger ”lite mindre energi”.
Hur det än är blir jag arg när Juppe jazzar runt och fryser fast.
Juppe klev på både rampen och släpet, och jag skulle öva på att backa precis innan han tänkte det själv. Det gick jättebra när Karin tittade, sedan hamnade jag lite i panik. Där var det Juppe som kastade sig ut på sitt vanliga manér.
Vi gjorde om och gjorde om. Grinig blev jag och Juppe störig.
Men – en gång blev helt okej och då slutade vi. Jag tror att summa summarum vet varken jag eller Juppe vem som bestämmer just nu. Vi ska sova på saken och så kommer vi igen i morgon.
Vi skulle behöva lastträna varje dag tror jag, bara en liten stund. Suck.
Juppe återvände till ett halm-heaven i hagen.
Samtidigt är det ju kul att han inte är lobotomerad min kompis. Och ack så nyttigt det är att bli påmind om att inget enda förhållande tål att inte jobbas på. Det gäller även mitt och Juppes.
Fast det var ju skönt att få glida fram ett tag i vårt Bettina-Juppe flow. Nu är det slut med det och vi får jobba oss fram till det igen.
Baldur försökte skaka ur en morotsslant till ur sin medryttare.
Sötnöt. Men är det slut så är det slut.
Om rumpor kan se koncentrerade ut så gör de här rumporna det.
Gulligt? Nja, Juppe är inte bara störig mot mig utan mot kompisarna också. Tur att Baldur är snäll och tålmodig och tål en Juppe som äter halmstrån ur hans mungipa.
Den som är fullständigt harmonisk är Bäbibarracuda. Han kommer alltid fram för att fråga om det möjligtvis går för sig att få en liten kli. Kanske vid örat?
Ahhhhh, perfekt!
En galning.
I morgon är en ny dag. Då ska vi kanske öva övergångar på ovalen. Det blir nog bra.
Den här synen såg jag när jag satte mig i bilen för att köra hem. Juppes älskade släp och så födelsedagsflaggningen för Bäjeby-Annica. Fnissade lite åt den högtidliga inramningen till min och Juppes mentala fajt vid släpet.

Juppe - en svettig ridhäst

21 januari 2017:

Visst är han så snygg så man smäller av min häst?
Tänk om han kunde gå så här när jag vill tölta också, men det kommer. Det kommer.
I dag fick vi sällis av kusin Frami och Karin. Sadel (med ludd under) på och iväg.
Och det gick så himla bra. Juppe var spänd, men mest på ett ouppfostrat och väldigt springsuget sätt. Inte spänd som i knäpp eller spänd som i ha ont.
Och jag tvingade Karin att titta på Juppe och mig när vi töltade. Vad hon kunde se tog Juppe i med alla fyra ben lika mycket, även om vi inte fick fart på motorn där bak och sisådär. Inga konstigheter.
Det blev en tur längs grusväg och upp i skog. Juppe och Frami var rejält svettiga och Juppe hade fått ett manligt sår högt upp på ena frambenet. Troligtvis en pinne som rispat huden.
Tillbaks i hagen kunde jag inte låta bli att fota kompisarna. Det känns på något underligt sätt som om det är vår, men det är ju bara januari. Killarna är lite tossiga och sugna på att leka och slåss (killar!).
Juppe är grymt långhårig. Förstår att han blir svettig. Älskar hans skägg.
Frami kliade sig så gott mot en stam i hagen. Så underbart för hästar att ha hagar som ser ut så här.
Juppe gillade inte alla nyfikna grabbar.
Och jag blev sur när han blev sur, för jag vill inte ha bråk nära min bräckliga människokropp.
Bråkig? Jag är en svettig ängel, sa Juppe. Se så duktigt jag har jobbat. Oj, oj. En så duktig och trött häst måste nog få en godis.
G-O-D-I-S
Titta, jag kan stå i givakt. Alla dumma hästar bråkar där borta och här står den snälla hästen. Och svälter.
Du ser lite vildögd ut för att vara en snäll häst, sa jag. Du ser ut som en häst som är lite sugen på att slåss. Och inte ser du trött ut heller.
Du förstår ingenting, sa Juppe.
Ni grabbar ser ut som lapptäcken allihopa sa jag. Gnafsmärken överallt och bortbitna hårtussar.
Jag är inte vildögd, sa Juppe och blundade hårt.
Klart han fick en godis – till.

Luddskräcken omfattar inte allt ludd gudskelov

19 januari 2017:

Mango är en cool katt, precis som kompisen Musse.
Lite ovanligt att Mango fick mysa med oss i stallet, det brukar vara stallchefen Musses revir. Ridbanan däremot är Mangos.
Ett har katterna gemensamt. Noll respekt för hårda hovar. Detta är kissar med nerver av järn.
Tur ändå att Juppe älskar katter. Han klappar snällt Musse med överläppen när jag har katten i famnen. Lite vänskapligt sådär. Tur att han har någorlunda koll på hovarna också.
Levande ludd går alltså jättebra om man heter Juppesnupp. Det gäller både katter, hundar, kor och eventuellt får. Det är länge sedan vi hälsade på får. Skrikiga luddiga småbarn går också bra.
Skönt det.
Så på ett sätt är han faktiskt jättecool min kompis.
Ljuvlig kväll. I morgon blir det aw för mig. Juppe får roa sig med killarna i hagen. Tror han är rätt bra på det. Det fattas hårtussar lite här och var på hans röda kropp.

Skönt att ridskolan är igång igen

18 januari 2017:

Hoppsan. Jag får plocka fram min inre tyska general tror jag.
Mackan bossade med mig i dag på terminens första lektion. Ja, ja. Vi har många lektioner framför oss. Kanske lite trögt för honom också att komma igång efter lite långhelger. Jag gjorde misstaget att lägga mig på soffan en halvtimme före avfärd till stallet – höll inte på att orka upp.
Det som funkade bra: Annica ville få oss att känna efter var hästens bakben var i skritten genom att ha koll på åt vilket håll hästens mage svänger.
För att hästen ska kunna kliva in med bakbenet ordentligt vid ett kliv fram måste pålle flytta på sin stiliga buk, så är det bara. Buken svänger som pendeln på en klocka i takt med stegen.
Så där satt vi på rad och dingdångade med i våra hästars takt med skänkeln mjukt sluten kring hästens sidor.
Mackan var jättelätt att känna var han var i steget. Så kul! Ett aha! Och när bakbenet försvinner framåt och magen flyttar på sig – då åker ju mitt sittben på den sidan ner – följer med i klocksvängen.
Nästa gång får jag biffa upp mig lite. Jag trodde att Mackan hade ont någonstans när han stannade och gjorde sig till en boll över ryggen, men jag tror han bara laddade för en bajsurladdning.
Vi har i alla fall tagit oss på horsefronten. 🙂