torsdag 1 juni 2017

Fyra kilometer bredvid cykeln!

20 juni 2016:


Fyra kilometer bredvid cykeln!


DSC_0001
Hej TJOCKISAR! Vrålade jag när jag studsade in i hagen i dag.
Responsen var enorm.
DSC_0006
Nu ska vi ut och cykla Juppe!
Ja, gud ja. Jag är taggad, sa han.
DSC_0007
(Visst är han en sötmule?)
Marängen stod som en godmodig häststaty i terracotta bredvid bilen och blev både borstad, hovkratsad, kammad i luggen med guckelimuck, pillad i svansen och sprayad med fantastiskt giftiga och jättebra insektssprayen.
Några gånger förut har han försökt vända och till exempel beta istället för att stå vid mig. Nu står han vid mig.
Jätteduktigt! Värsta cowboyhästen. Coolt att ha en häst som står vid mig. Någon gång ska jag berätta historien om varför min älskade farfar hatade hästar av rent och högt hjärta. Bildbevis har jag också. Det kommer.
I dag då? Vi klarade att möta två hästar från grannstallet. Juppe muppade sig och lekte hingst när han såg dem på håll. Men inte värre än att han höll sig vid sidan av mig och spände upp sig. Tre meter hög blev han, värsta skyskrapan.
Lite trevligt snack och beundrande blickar från ett sto (som var mycket, mycket intresserad av den där rödhårige snyggingen) så sänktes halsen.
Juppe fick bara in grisepassväxeln efter det. Stön. På en raksträcka vrålade jag JA, KOM DÅ JUPPE! TRRRRRRRRAAAAVVVAAAAA! Och så tog jag liksom sats på cykeln, där kom traven till slut. Och vilken jädra trav!
Fanken, borde haft gopron på huvudet. Juppe klämde i det värsta han hade, jag cyklade så benen gick som pistonger, då ökade Juppe lite till utan att slå över till galopp. Han sneglade nöjt på mig i ögonvrån.
Inga problem att sakta ned. (Nya smak på godiset, lakrits).
Älskar den hästen. Vad gör det att han är skadad och jag inte kan rida? Vi hittar på annat bus. I morgon får vi ta det lite lugnare.
DSC_0008
Äh, vad du pratar sa Juppe.
Juppar tar det inte lite lugnare. De är ute på äventyr med sina människofisar.
Fast i morgon ska vi ta det lugnare. Så det så.
DSC_0009
Låter tråkigt, sa Juppe.
Kan du inte veta utan att veta vad vi ska göra, sa jag.
DSC_0012
Låter skittråkigt, sa Juppe ur ena mungipan.
DSC_0016
Äh, kom igen nu Juppe, sa jag. Var inte så jädra oggig.
Vet inte vad du pratar om, sa Juppe. Jag sa inget. Är det det här som är mobbing?
DSC_0017
Om du inte rättar upp dig, sa Juppe. Så ringer jag SVERKER OLOFSSON!
?
Ja, du ska bara passa dig jädrigt noga, mullrade Juppe.
Hit med min godis!
Öh, näej. Vår nya tränare säger att du ska få godis bara efter prestation. Och då ska jag väldigt pedagogiskt säga: klick! Bara klick betyder godis. Vi har slarvat lite med det. Där får vi skärpa oss.
DSC_0019
Himla jätteledsen, sa Juppe. Jag fick just spatt och kan nog inte göra något i morrn.
DSC_0020
Äsch, sa jag. Sluta sura. Vi syns i morron! Det blir kul, jag lovar!
Hur gick det för Mackan och mig i går i skogen då? Mja. Både och. Mackan blir stressad när det är för tätt med skog och andra prylar omkring honom. Det är bara så.
Två coola brudar höll oss sällskap när vi försökte hitta skogsvägen bakom stonas sommarhage. Det var tur det. Mackan hade problem redan med att ta sig in i skogen, där krävdes en promenad ned i ett djupt dike.
Han var kanonduktig och gjorde som jag bad, trots att det var läbbigt. Klapp och beröm!
Strax därefter låg dike två. Där blev det för mycket för grabben. Han bara ville inte, och jag förstår att det var jobbigt. Där låg en stock på tvärs där man ville sätta fötterna. Jag hoppade av och gick först, Mackan traskade efter – utan att bröta sig fram utan lugnt och fint, nöjd med att jag gick först.
I skogen blev det för mycket igen. Mackan började flåsa som ett ånglok. Han blev stressad. Till slut så stressad att jag kände att det var sticka-iväg-å-dra-varning på honom.
Vi avbröt och vände hemåt. Tur man har schyssta kompisar.
Brudarna tog en liten omväg till sin hage, Mackan och jag gick ut på asfaltvägen. Han var så hoppig att jag valde att gå in till stonas hage och varva ned lite där.
Bra strategi. Det slutade med att vi fick sällis av ett av stona hela vägen hem till grabbhagen. Tror det var jättebra.
Väl ute på grusvägen blev det mysigt igen, och kul att tölta bredvid en kompis i kvällssolen.
Och ingen, jag säger ingen, kan njuta så av rullningen efter ett pass som Mackan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar