Hagens bröderna Dalton
Juppe har vunnit på triss. Yes, i går kväll gick hans dröm i uppfyllelse. Han kommer att bli ännu FETARE.
Volangerna kommer att öka i omfång inför vintern. Wohoooooo!
Grabbarna får låna avelsflockens hage. Det är sant. Enorma mängder orörd klöver, kärringtand och midsommarblomster. Bingo.
Det finns bara en liten hake i det hela. Ett litet fel i bilden av paradiset. Råmande kor. Den stora skräcken för alla grabbar (men inte för Juppe som gärna vill ha en slabbedaskare). Juppe blir blötögd av kor. Han vill ha en egen. Eller två. Eller en flock. Jag förstår honom, jag älskar också kor.
Så här såg det ut när de tuffa bröderna Dalton flyttade ut till hagen bredvid skräckkorna. Jag gick i förväg och borde ha fått bättre bilder, men, men. Skyller på värmeslag och att jag borde ställt om kameran på annat ISO-tal.
Juppe värmer upp.
Juppe laddar. Motorn är påkopplad (bakbenen).
En grabbflock coming up! Snart levererad.
Vilket gäng sötnötar. Juppe såg glad ut när han såg mig i backen. Ännu gladare när han såg kameran.
Småskitarna som sprang bakom såg mig inte alls. Det berodde inte bara på flughuvorna.
Äventyr i sommarkvällen i 180.
Fet? Jag är inte fet! Jag är bara lite bukig på mitten. Det rättar till sig när jag får lite klöver.
Hjärtat gick i kras när jag såg grabbarna springa efter Juppe. Hade Juppe haft lite vett och fattat att allt det här var nytt för kompisarna hade han inte behövt galoppera nedför backen (tycker jag).
Storbusarna klarade sig ju bra.
Borde inte steeplechase vara en gren inom islandshästvärlden?
Hupp! Någon har lagt ett TRÄD där!
Och så världens sötaste lilla aborrmun. Med ben överallt. Och tuffa storebrorsor som tar sig tid att bocka och bralla i backen ned till stora ängen.
Och så älskade, ödmjuka Dynan. Som också blev glad över att se mig och kunde stanna och hälsa på mig och nosa på en dynghög med äran i behåll. Tripp, tripp, ned till ängen.
OKEJ GRABBAR! HÄR BRUKAR ALLTSÅ KORNA STÅ OCH HÄLSA. HALLÅ KORNA – VAR ÄR NI! vrålade Juppe upphetsat.
Ingen hade tid att lyssna. Här var det uppspelt värre. Kor, Juppe ljuger värre än en häst travar.
Vänta! Vänta! Det är sant! Ropade Juppe och sprang ifatt grabbarna.
Juppe ville visa att han kunde den här hagen. Han guidade kompisarna, trots att kompisen som ligger närmast honom nog tagit ledarrollen. En roll som Juppe faktiskt inte vill ha (hästar är så sköna, alla accepterar sin plats i flocken).
Här äter man också.
Dynan som ju också känner till hagen lyssnade intresserat. Tyvärr var de andra redan på väg på andra äventyr då.
SA JAG ATT VI KAN TITTA HUR MYCKET VI VILL PÅ KOR! sa Juppe.
Ingen lyssnade.
Vem sa att man inte kan vara vacker trots en bogskada?
Juppe gav sig inte. Jag tittade intresserat på. Han vägrade att lämna täten. Mat och kor är viktiga saker. Här var han experten. Så det så.
Till slut föll det ro även över bröderna Dalton.
Ännu glatt ovetande om att kor kommer att utgöra fonden till den här vyn väldigt ofta.
Det här är kornas hörn, sa Juppe. Här kommer de från sin korridor ut till sin äng. Nähähähähähähä, sa bröderna Dalton. Ta den om jultomten och hans berömda renar också. Så äter vi under tiden.
Inga kor skulle våga sig på bröderna Dalton! sa bröderna Dalton.
Kom nu, sa Juppe lycksaligt. Jag vet inte var vi ska börja. Eller om vi ska börja med de gula eller de blå blommorna.
Herregud. Jag känner mig inte riktigt fokuserad. Tänk om jag gått in i väggen så här före hagbytet. Blivit stressad och fått hjärnan överhettad?
Vi tvåbeningar packade ihop oss efter utfört uppdrag. Kul att se nöjda hästar på äventyr. Att alla blir glada gör alla glada.
Å! Ska vi gå hem nu? Tack för utflykten! sa bröderna Dalton artigt och radade upp sig efter Annica.
Vi fick vifta ned dem igen. En förvånad och övergiven hög grabbar.
Och i dag när jag hämtade Juppe fick jag med mig hela raden i en artig kolonn.
? tänkte jag.
Hela flocken stod bakom min rygg och Juppes breda bak och glodde på kor.
Jag var svettig efter att ha hämtat Juppe i hagen (!). Efter att vi briljerat i vår paradgren mys-i-stall där Juppe somnade och jag fick fram en blänkande fet sälhäst så gick vi ut till ridbanan.
Vi fick exakt 13 fina minuter där ute. Juppe var rackarns så pigg och det var så kul att känna. Vi tog bommar åt alla håll och kanter och Juppe ville gärna ha lite fart, så vi körde tölt på några raksträckor.
Det kändes befriande bra, han hade tryck på bakbenen så det blev inga läbbiga ryck eller snedseglingar.
Bra så. Jag tänkte vi kunde ha ridbanan som tema den här veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar