Juppe om Ernst
Yes. Ställde klockan på ringning i dag också. Sovmorgnar är för mesar.
Sanningen är att jag är smått beroende av Juppes och mina promenader, fyra kilometer börjar kännas för kort.
Jaha du. För kort. Ja, jag har frisk aptit, så vi skulle kunna gå längre.
Det regnade som bara sjutton i går kväll. Efterlängtat får jag säga.
Skogen doftade så gott och det var riktigt fräscht ute, även om det var fuktigt.
Oj. Riktigt fuktigt. Mina skor blev snabbt slaskblöta både utanpå och innanför, brallorna sög effektivt åt sig daggdroppar och skjortan gjorde samma sak från trädens grenar.
Hupp. Kameran immade igen och det gick sådär att torka med blöt skjorta.
Dagens wildlife. Oändligt många spindelbon på alla gärden och ängar. Så fina när trådarna fångade upp daggen.
– Det skulle bli ännu finare om du fick in skärpan, sa Juppe eftertänksamt när han stod och tuggade och stirrade in i kamerans lilla skärm.
– Jag gör så gott jag kan här.
– Ja, mer kan ingen begära, sa Juppe.
-Storsint av dig, sa jag.
– Titta, sa Juppe. Det är nästan så man kan bli förälskad i var och en. Man blir liksom alldeles VARM inombords.
?
-Nu skulle det bara tassa förbi en katt här också, så hade en inredare inget här att göra, fortsatte Juppe drömmande.
? sa jag igen.
-De små spindlarna liksom smeeeeeeker upp sina bon, hummade Juppe.
Jag tänkte att det i alla fall inte kan vara värmeslag. Ja, inte frös jag trots att jag var blöt inpå skinnet. Men tokvarmt var det inte heller.
Nu går vi vidare, föreslog jag.
-Varför gå den logiska vägen, när det finns så många andra vägar? svarade min kompis och såg liksom chokladblöt ut i ögonen.
Vad fanken?
-Man blir ju KÄR i var och en av dom! sa Juppe.
-Ja, du har sagt det, sa jag.
-Har jag? sa Juppe.
-Se, det är som en hel liten skogsorkester av spindlar, sa Juppe.
-Kul liknelse, sa jag. Det här känns bekant på något sätt. Vet inte hur, men det känns som att jag har hört det förut?
-Här står jag och känner in ängen, sa Juppe.
Men vad fan, tänkte jag, men sa det inte högt. Hjärninflammation? TBE? Slickat på elstaketet?
-Jag hoppas att det uppstår en skön förvirring, sa Juppe nöjt.
– Jag vill ha sommar över precis hela kroppen, inte bara doppa tårna i den, sa Juppe.
Han ser ju hel ut på utsidan i alla fall, tänkte jag.
Nu var jag så förvirrad att kameran slaskade emot varenda blött träd. Och när jag gnodde med min flugmedelsindränkta skjorta blev det inte så mycket bättre.
-Du? Vad är tår? undrade Juppe.
-Du har ju alltid skor på dig. Men när vi tittar på Ernst i sommarstugan så är det så svårt att se. Bilden är liksom så långt bort, och vi får bara titta genom fönstret. Borde inte vi ha egen tv?
Jaha, sa jag lättat. Det är Ernst som spökar.
-Oj, kolla på de här bilderna Juppe, du blir som värsta hollywoodstjärnan med all den här imman.
– STORSTÅTLIGT, sa Juppe.
-Jag ÄLSKAR BILDERNA. Skicka genast in till tv4. Du kan få bli min medhjälpare. Ring hovis, jag måste gå barfota.
-Bilder på vackra mig får det att brumma som glada humlor i mitt bröst, sa Juppe.
-Okej, sa jag. Då blir det några till.
-Hjärta, hjärna, i någon form av skön förening där, övade sig Juppe inför sin programledarroll.
-Är man avslappnad nog för att stå och titta på en ovanligt vacker häst en stund så slipper man äta magmedicin till hösten, sa Juppe.
-Apropå höst, sa jag. I kväll ska du och kompisarna flytta ned till avelsflockens hage. Dina kompisar behöver koträning.
-Menvadfaen, sa Juppe. Då missar jag nästa avsnitt av Ernst!
-Fast du får käka klöver på en hel äng och titta på kor hur mycket du vill.
-Sant, sa Juppe. De kan ju behöva något snyggt att vila ögonen på de också. Trevliga djur.
-Precis, sa jag. Och du får publik. Om nu grabbarna har tröttnat lite på Juppe-Ernst menar jag.
-Nej, jag skojar Juppe. Jag förstår väl att de inte kan få nog.
-Få nog! fnyste Juppe.
-Jag skojade Juppe, sa jag ju. Ingen kan få nog av dig.
-Vill mena det. Och så vill jag säga: tack kära publik för att ni tittade och var med oss. Om ni vill så dyker vi upp igen, sa Juppe.
-Nu har du blandat ihop det, sa jag. Det där är Martin Timell stuket. Du vet, byggprogrammet där han snickrar åt andra. Lite fjäskigt tycker jag faktiskt att sluta så.
-Jag tycker det är TREVLIGT, sa Juppe. Så TACK, kära publik.
Och där gick jag till bilen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar