Jag lägger ju en ofantlig del av min fritid på något som för det mesta ger mig enormt med energi, lust och glädje.
Klart en hamnar i en svacka ibland. Klart det blir trögt ibland.
Ibland verkar det där ibland dra ut lite på tiden. Så känns det för mig nu.
Jag känner mig f-imej helt obildbar. En lönnfet tant som tyvärr inte har någon talang för det där med ridning.
Fy.
Så stygg ska man inte vara mot sig själv.
Skäms. Och skäms ännu mer när jag tänker på hur gnällig jag var i kväll på kompislektion med Karin och Frami.
Stackars fröken Annica fick också lyssna på eländet förstås.
Sånt gör inte någon glad.
Jodå, det trillade minsann ned någon polett i jämmerträsket också, även om min kropp inte riktigt lyckades administrera ut det till Mackan.
En positiv grej (mer får ni inte, någon måtta får det vara):
Jag gör för mesiga halvhalter (alltså när det inte räcker med säte utan när tygeln också måste vara med). Ställ dig mittemot en kompig med lite skönt gung i knäna och bra stöd av magmusklerna.
Första omgången gjorde jag halvhalterna i bara händerna. Annica som lekte häst stirrade oförstående på mig.
Kopplade på magmusklerna, släppte ned axlarna, sög in armbågarna till kroppen och kraaamade till med tyglarna. Annica lystrade! Och jag såg att tygeln fick effekt på hennes kropp.
Sedan retade vi upp varann rejält genom att gå från lös och slafsig tygel till en halvhalt. Så jädra obehagligt! Det kom ett ryck från ingenstans. Jag skulle bocka, så det så.
Nu är det bara att streta på och hoppas att någon liten polett vill trilla ned på allvar, då blir allt roligare igen. Jag vet ju det. Få lite lön för mödan. Det är ju bara att träna som gäller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar