fredag 21 juli 2017

Vem behöver vindflöjlar när hästen har hovskägg?

24 april 2017:

Vilken fantastisk dag! Så nöjd och glad och leeeeeeedig.
Jag och Juppe funderade på att ta långa rundan men nöjde oss med dryga timmen över Gullans glänta. Jädrar vad det blåste.
Det blåste så mycket att jag inte ens visste om jag ville in i skogen. Inte så sugen på att få en gren i skallen.
Men jo, vi gick. Juppe var inte överlycklig första delen av promenaden (tänk att jag visste det på förhand), men halvvägs tinade han upp. Vi småvisslade och vände mularna mot vinden.
Tårarna rann på oss båda.
Juppe fick bara äta gräs där han tycker livet är som läbbigast. Vid jakttornet där det smattrade av takplåten över tornet och av lite plast.
Här är den – Gullans glänta. En superhärlig uppvuxen liten glänta. Jag och Juppe passade på att träna på volter och böjning av våra kroppar, jag gick baklänges runt stammarna och Juppe följde efter.
Sista raksträckan mot stallet passade vi på att göra slutor i båda varven. Ha!
Juppe ser ut som en krigarhäst med stolt hållning och jag behöver inget spö för att han ska förstå att rumpan ska ut. Eller – går det till och med lättare utan spö?
En så superduktig häst får förstås äta massor med färskt gräs.
Godis?
Nu är jag så sugen på att ta straightnesslektion igen så att vi får visa upp våra slutor. Och så vill jag ha mer inspiration för vårt markarbete. Jag tror det är viktigare än någonsin att vi fortsätter med markarbete nu och inte blir överivriga. Jag tror inte det är bra om jag rider Juppe för mycket.
Vad hände med att springa supersuperfort, sa Juppe.
Vi hinner sa jag.
Sisten ned till grabbarna? sa Juppe.
Äh, sa jag. Fusk. Du har ju fyra ben och jag har bara två.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar