torsdag 5 oktober 2017

Vi fejsade hästens största fasa - överlevde



Det gick åt pipsvängen när jag köpte en fantastisk dyr julklapp åt Juppe vintern 2015. Vi har inte riktigt kommit över det får jag erkänna.

(Vill säga redan nu - håll ut - det kommer jättefina höstfoton på Juppe längre ned i inlägget. Jag är bara tvungen att skriva av mig först.)

Renskinnet bor numera i min skrivarlya (ett av barnens övergivna tonårsrum). Efter den pärsen när Juppe lärde sig sitta fint av skräck så funkar inte doften av stickade tröjor heller, alltså doften av ull. Renskinn doftar alltså starkt - det förstår ni säkert.

Vi har försökt närma oss detta lite nu och lite då. I dag sken solen, jag kände mig stabil och fin och redo för utmaningar och så åkte jag till stallet iförd min fina fuxfärgade islandströja.

Förra gången jag försökte fånga Juppe i hagen iförd stickad tröja gick det inte alls. Han ställde sig bakom alla andra hästar och bara glodde på mig. Kompisarna fattade nada.

I dag gick det bra! Juppe kom godmodigt mot grinden när jag ropade som vanligt. På lite närmre håll såg han ATT JAG HADE TRÖJAN PÅ. Stolpiga stakbenta ben, en styltig mule som nådigt tog emot en godis.

Och så grimman på, sa jag. Juppe blev en 1600-talsmålning av en stridshingst. Fantastiskt snygg överlinje om jag får säga det, trots det resta huvudet och näsborrarna som närmade sig trumpetstorlek. Nackens översta punkt var första kotan, inte tredje. Wow.

Juppe backade. Jag stod kvar och småpratade med honom.

När han lugnat sig gick jag fram med grimman igen, då gick det bra även om min vackra häst mest såg ut som en glosögd hund. En glosögd vildögd hund.

Jodå. Vi kom ut genom grinden. Det är en bra sak. Juppe försökte beta så långt borta från TRÖJAN som möjligt. Graciösa ben som dansade. Inget fel på de benlyften.

Ni får trot om ni vill. Efter lite lugnande hö i stallet kom vi faktiskt iväg på promenad. Någon har sagt att en häst aldrig glömmer, nu blev Juppe påmind om monstret i stallskåpet. Han såg när jag plockade fram julklapps-renskinnet ur mitt plåtskåp, nu stirrade han skräckslaget mot omklädningsskåpen. Kommer det nu? I repris?

Handskar på så klarar jag allt är min nya paroll. Så jag hade handskar på. Och vi klarade oss iväg på grusvägen. Jag fick hålla hård disciplin på Juppe, jag vill inte ha ett dansande nervvrak i andra änden av grimskaftet.

En får vara glad att vi var ensamma på promenaden. Här gick alltså en tant med en pålle i repstump - tror ni kanske.

Nej, nej.

Här gick en tant som jordade sig. Tänkte på hur jädra biffig en tant kan bli egentligen, och hur tung.

Vid första "läbbiga" huset var tanten cirkagurka tre meter lång och vägde ungefär tre ton. Så ganska bred alltså. Varje steg gjorde att jorden skakade. Booooommmmm, booooommmm, booooommmmm.

Ve det renskinn som göre sig besvär!

Juppe sänkte huvudet och frustade nöjt. Det var ju inte så illa det här?!

Vid stoflocken hade han nästan glömt tröjan. Min kompis fick inte beta en tugga, det låter kanske konstigt för en godisgalen matte som jag. Men jag vet också att det där med att beta är en ledarskapsgrej, i alla fall för oss. Han fick inte ta ett bett. För varje nej så frustade min knäppa häst.

Vi fick en underbar och genomsvettig timme i höstsol. Juppe och jag relaterade till varandra och förstod precis hur det är att ha vinterpäls/stickad tröja på.

(Tack för att ni orkade, måste få ur mig det här. Ni får gärna, gärna, gärna berätta vad era hästar är rädda för så ska jag och Juppe hitta tröst där. Nu kommer bilderna)


När vi väl gått vår skogsrunda fick Juppe beta på bästa stället. En remsa runt åkern där det växer klöver. Juppe blundade delvis när han åt, så gott är det.


Jag hade tagit med mig såna där metallfnörpgrejer som man får runt brödpåsar för jag tänkte att vi kanske skulle trilla på lönnlöv med häftiga färger. Då tänkte jag fläta en krona åt Juppe av dem och fästa med fnörparna.

Vi hittade inga lönnlöv, men klasar med rönnbär hittade vi!


Ä du go eller? undrade Juppe.

Ska jag ha den här?

Ja, ja, sa jag. Flytta på dig lite, så du får ljuset rätt.


Är det RENSKINNET?! sa Juppe då.

Nej, nej, sa jag. Sluta. Det finns inga renskinn här längre.


Jag sa ju det, sa Juppe.

Varför vill du aldrig tro mig? Är jag kanske bara en häst? En dum häst?


Älskade Juppe, sa jag. Du vet att du är världens snyggaste och klokaste och modigaste häst.




Låter bra det, sa Juppe. Men varför ska jag ha fåniga prylar i min manliga lugg?

För att du är säker på din manlighet sa jag, då kan man ha rosa tyllkjol om det är så.



Vid stallet tyckte jag att jag, Juppe och den stickade tröjan skulle ta en groupie.

Då dök det lilla renskinnet upp i hästens skalle igen. Stall = där bor renskinnet.

Stackars vän. Nerverna kom i dallring igen, så jag fick vara lite tuff.



Jodå. Så här såg vi ut till slut. Jag lyckades blunda på en selfie, det är inte dåligt.

I stallet började Juppe sno runt i panik. Han lugnade sig direkt när jag sa NEJ, och tog tag i grimman. En häst glömmer aldrig.

Nästa gång hoppas jag att det är lite mindre dramatiskt för Juppe att jag har stickad tröja (i stallet och i hagen). Jag tänker offra mig och svetta mig igenom hösten i värmande ull. Stallkamrater härmed varnade.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar