söndag 31 december 2017

Juppe är rädd till och med för ljuset från nyårsraketer

Men så snopet.

I går jobbade jag till 19, inte till 17 som jag hade för mig. Men i dag fick jag minsann tassa hem klockan 17.

Svisch iväg till stallet för lite myspys och träning på ridbanan tänkte jag.

Kompisen stod snällt vid grinden när jag kom. Men uj vilken giraffhals. När jag hälsat och gett godis så joggade han iväg från mig och ställde sig bakom en kompis.

På himlen ovanför skogen (långt bort) syntes ljusbollar. Jag kunde inte höra en enda smäll med mina människoöron. Men ljusfenomenen var nog för att killarna skulle röra sig oroligt. Inte alla. Patti stod och sov när mer oroliga själar trippade runt honom i oroliga små piruettpromenader.

Näej. Jag hade inte hjärta att plocka in Juppe från hans trygghet: flocken.

Vi får umgås i morron. Hoppas det inte blir mer nervspänning för grabbarna än ljusshowen på himlen.

I stallet väntar Juppes nyårsäpple, tjusig nyårshatt och matchande slips. Det blir en dag i morron med.


Illustrerar ljusfenomenet med en film som jag hittade på youtube. Valde den för att den minst glorifierade raketer och mer fokuserade på hur man fotar. Ack ja. Tänk att raketer ger så mycket ljus. Har inte tänkt så mycket på det förut.

fredag 29 december 2017

Wohooooo - sällis på turen


Jag och Juppe hade en date med fröken Vinka i dag. Så trevligt! Som bonus fick vi med oss Baldur I också.

Hu så halt. Ha, så trivsamt att halka runt med sällskap.

Det är ju något med Baldur och Juppe. De stortrivs ihop - men, det väcks någon slags tävlingsinstinkt när de knallar på tillsammans. Baldur är van att få sätta tempo och van att gå först. Juppe är jädrigt villig att haka på i hans tempo. Hu.

Juppe bjöd på frust-konsert redan när vi korsade stallplanen. Han har längtat efter sällis!

Det som är trist med Juppe när han inte får rusa iväg är att han använder krulledutten för att komma undan. På hemväg hade jag sinnesnärvaro nog att använda öppnor för att få honom att tänka på mig lite grand, och si - då lättade framdelen. Han blev en balettkille!

Blött och jävligt och halt var det också bitvis, men ändå underbart. Juppe fick stånka på i kort tempo tölt i små sträckor. Sanningen är att kompisen har dålig kondis. Ska verkligen, verkligen försöka göra något åt den saken.




Alla var nöjda när vi var tillbaks i stallet. Vinkas matte säger att Vinka aldrig kommer att bli en fin dam. Jag vet inte det jag. Jag tror att tanthatten kommer fram när hon är sisådär 35 år.

Jag har så roligt åt att hästarna är så känsliga för våra mänskliga röster. Juppe är hämningslös, släpper ut snoppen och njuter när jag gullar. Men jag ser också hästar runtomkring som njuter. Vinka fick trutig överläpp.


En av killarna i hagen som hör till min fanclub (jag är inte bara sur monstermatte) är Patti.
Han tittar alltid diskret och gentlemannamässigt mot mitt håll när jag hämtar och lämnar Juppe.
Nästan alltid går det så här:


Killen ställer sig nära, nära, men ändå respektfullt en bit bort för att få lyssna på gullet jag öser över Juppe.
Aldrig påträngande.


Jaha! Det var värst vad Patti var intressant då! sa Juppe med snörpigt lång överläpp.


Han kanske (snyft) är snyggare än vissa andra?
Äh, Juppe. Du töltade fläckvis som en gud och du är snyggast av alla - det vet du, sa jag.


Så ska det låta, sa Juppe.

I morron jobbar jag, men slutar 17 så satsar på att markarbeta Juppe på kvällen. I går var det så mycket dimma att jag inte vågade åka till stallet. Och kvällen före dess orkade jag helt enkelt inte.

Så här lite har jag aldrig ridit/markarbetet Juppe tror jag. Det har varit lite krattiga månader, men så måste det väl få vara ibland.


Jag passade på att haka på Vinka när hon skulle ut till ridstoflocken.
Alltid kul att få se lite ny action, tänkte jag.


Action? Sa Vinka och Vinkas matte.


Gud så mystisk hon är, tänkte Vinka om mig och min kamera. Det syntes.


Men vad vill du mig egentligen?
Och action? Nä, inte mycket. Eller faktiskt ingen alls.
Vinka är verkligen ungflickssöt. Lite som en busig Pippi Långstrump.

tisdag 26 december 2017

En halvtimme är bättre än inget

Äsch, rackarns så feg jag blir när det är halt. Och hellre än att sitta och vara livrädd så traskar jag och kompisen till sandade ridbanan.

Juppe har inget emot det, han frustar.

Vi knatade runt och kollade småprylar. Jag letade efter sittben och lodrät sits. Juppe fick leta efter magmusklerna, det börjar han bli bra på. Kompisen vill fuska när vi svänger åt ena hållet, då faller han in på bogen. Ajabaja.

Jag sitter och spänner emot i skritten, jag ska ha stryk.

Men när vi letat rätt på oss själva är vi faktiskt ganska bra - och vi har trevligt! Det är inte det sämsta.

Juppe kände sig kanonduktig och jag med. Men jag har svårt att hitta på saker för oss att göra i vår ensamhet på ridbanan, hur vi än knatar på och vågar oss på tölt på raksträckorna så blir det inte mer än en halvtimme.

Menmen, en halvtimme är bättre än inget. Bygger ingen kondis, men stretchar kanske muskler och hjälper oss med kalibrering av det där som är oss.


Juppe är på lysande humör just nu.
Vet inte om det våra äktenskapliga gräl som gjort susen.
Det märks att han på något sätt tuffat på sig. Igen.


Baldur II har liiiiiite svårt att förstå att jag kommer in i hagen bara för att umgås med Juppe.
Han vill gärna haka på gemenskapen.
När jag sura människa sjasar bort Baldur II så kommer han listigt tassande bakom Juppes rygg.
Helt osynlig . . . 






Nu får gärna resten av isen försvinna.
Mycket är borta, så sjas med resten. Och så bygger vi på med härligt pudrig snö. Okej?


Jag brukar stå och titta på grabbarna för att försöka lista ut vem som bestämmer. Det är inte helt klart för mig i alla lägen (men jag ser ju inte när gossarna får mat).

Juppe hasade sig in i vindskyddet och gick för nära Frami som lade öronen bakåt och nafsade lite halvhjärtat.

Fengur stod parkerad i vindskyddet och var i vila-mode.

Och på hemväg från stallet fick jag se älgarna igen och eftersom jag sniglade i 50 så slapp jag krocka med ett rådjur som vände framför kylaren på bilen. Så nära en viltkrock har jag nog aldrig varit utan att det blev en olycka.

Fick ned farten rejält och skrek i bilen, tror faktiskt att det var det som fick rådjuret att vända. De verkar inte fatta det där med bilar, tänker att de borde undvika ljuskäglorna men icke. Oljud däremot vet de vad det är. Bra att ha bra volym på sitt ylande då.

måndag 25 december 2017

Hällregn på juldagen - ska det vara så?


Jag har alltid gillat Tintin och alltid beundrat Kapten Haddock för hans fantastiska svordomar.

Lite så lät det i mitt huvud i dag när jag halkade ut mot stallet.

Bah. Anfäkta och anamma, en plusgrad, hällregn och kyla underifrån. Jag gjorde en elegant sidvärtes förflyttning med bilen i kurvan framför Breds kyrka. Jo, jag hade vågat mig upp i 40.

Ja. ja. Jag och Juppe höll oss till ridbanan. Där var det halt men ändå väldigt bra grusat. Det bidde markarbete, med tyngdpunkt på att Juppe ska acceptera tygeltag och att samla sig.

Visst, lite krulleduttigt ibland, men när jag gör halvhalt med min kropp gör Juppe det också. Då åker nosen upp, nacken är ståtlig och rumpan åker in. Han blir så stilig! Fasen, från backen kan vi ju det här, det borde ju gå när jag sitter på också. Öva, öva, öva.

Juppe var så duktig att jag inte tjatade livet ur honom, vi slutade när det gick som bäst.

Kort men bra.




Sillgrissla! sa Juppe.


Va? sa jag.
Äh, ville bara testa, sa Juppe. Det var inget.


Juppe halkade in i vindskyddet och de två mysputtarna Ess och Baldur II såg lite förvånade ut när myspyset var över.

Nu ska vi vara lite bittra här en stund. Nu ska jag rota rätt i jular som varit. Jag undrar om jag och Juppe någonsin firat en snörik och härlig jul.

Bildbevis 1.

Tisdagen 24 december 2013, vår första jul:



Bildbevis 2.
EN VIT JUL, 24 december 2014, vår första på Bäjeby:



Bildbevis 3.
Torsdag 24 december 2015:


Pinsamt nog hittar jag inte julen 2016. Det var då jag bloggade för mittmedia, när jag tankade tillbaks mina inlägg hit hamnade de på helt andra datum.

Men så här såg det ut typ 1 januari:


Minst tre av fem jular är blaskjular. Vi protesterar å det grövsta.

Svårt med fantasin när det gäller att häva ur dig svordomar? Här hittar du inspiration, din gamla plattfot.

söndag 24 december 2017

God jul önskar vi!


Nu är det frid och fröjd vid hämt- och släpp i hagen. Juppe och hans sura matte får vara i fred.
Det är bra det.


Juppe och jag gjorde lite stillsam julgymnastik på ridbanan. Jag red barbacka och Juppe knatade på, jag ville inte göra mer än att skritta på så hårt underlag.

Slutor däremot, rackarns - de börjar vi bli bra på. Nu är steg två att Juppe inte ska börja improvisera när jag gör halvhalt. Det är kul att ha en häst som vill väl och som vill jobba, men jag vill bestämma vad vi ska göra, annars blir jag mer förvirrad än vanligt.

Steg tre är att göra slutorna i trav, med bibehållen rund och fin trav. Juppe är lite joxig i munnen och gillar inte när jag håller stadigt. Han är väl också van vid att jag varit ganska mesig i tygelkontakten.

Hoppas innerligt nu på puder och fruset underlag som ändå inte är halkigt. Då jädrar.


Då tar vi dom! sa Juppe.
Och lade i backen och flyttade undan sin mildögde kompis Baldur II.



Mäh, sa jag. Tänk på att det är jul. Frid och harmoni och kärlek ska råda.


Precis, sa Juppe. Du kan putta in en godis lite kärleksfullt innanför underläppen.

Hm, sa Jag. Jag kan i alla fall berätta att det kommer ett par sprillans nya horze-reflexboots i snyggt orange till en viss kille i valackflocken. En kille som gillar att synas.

lördag 23 december 2017

Halka = matte mespropp

Hu. Jag och Juppe knatade på lite i mitten av ovalen, töltade lite och ja, spankulerade och filosoferade. Det blev liksom ingen urbränning av karburatorn om man säger så.


Gör inget, sa Juppe. Ge mig en godis.


Godis? sa jag. Då får du väl göra något i så fall.

Jag kan le och titta på den lilla hästen och tindra med ögonen, sa Juppe. Får jag en godis då?


Klart min lilla välmatade gräddkola till pålle fick en godis.

Och på hemväg fick jag se TRE ÄLGAR! Wow!

Jag kunde stanna eftersom jag inte hade någon efter mig och så här såg det ut när jag slogs med kameran och blixten inne i bilen:


Trot om ni vill, men redan här hade jag älgarnas uppmärksamhet. Kan det bero på blixten inne i bilen?


Flämta, flämta, slåss med autoinställningen som inte ville se älgarna. Kisa noga så ser ni två av tre älgsilhuetter som små köttbullar på långa ben.


Här någonstans svor jag åt min gamla kamera som börjar bli lite trött och seg. Nu stod älgarna i givakt och hånlog åt mig. Tre av ljuspluttarna här är älgögon.

- NÄ, NÄ, ropade dom.

Jo, jo, sa jag och flaffade av blixten genom den öppna rutan. Jag vågade inte gå ut.

Så maffigt! Älskar vägen till stallet. Och näej, ingen fara. Som jag kör så är den största risken att en av älgarna springer om mig i bilen. Å andra sidan får jag se mycket fint.

torsdag 21 december 2017

Stallets absolut sötaste ryttare


Både Juppe och jag har den fördelen att vi inte är långsinta. Vi tycker om varandra även om det är häftiga diskussioner ibland.

Juppe stod i givakt vid grinden i dag med. Skönt det.

Och jag var lika glad att se honom.


I dag fanns det sällskap i stallet också. Fint sällskap.
Baldur har en lill-husse som verkligen har förstått värdet av att gosa ner näsan i varm hästpäls.


Så. Jädra. Söt.




Och minst lika bra som Juppe på att söka kontakt med kameran.


Ah. En favoritmodell.
Jag tycker om när bilderna blir lite "missfärgade" av kvällssol. Vet att många inte vill se så mycket gult. Jag gillar.


Utan blixt blir det ju mer neutralt. Ett snudd på kallt vinterljus.


Fint det med.


Fast jag gillar mest när det glöder.
Titta så milda och fina ögon Baldur har när Lill-husse försöker pussas.
Frågande, javisst. Men snäll och med på noterna.


Juppe och jag då?
Självklart blev det sadel på i dag med och skutt ut på åkerkanten mot vallen vid nya villorna.
Har påven en lustig mössa?
Tror liksom att Juppe listat ut det också.
Han frustade halvhjärtat på vår halkiga promenad ditåt.

Nu tog vi bara två vändor fram och tillbaks innan frustet kom. Sedan tog vi till Juppes fasa en promenad längs grusvägen bortåt också. Jag tänkte egentligen ta en promenad till minishettisarna och säga hej.

Vägen var som en hockeyrink, så vi lät bli. Jag vill inte bli omkulldragen av en panikerande Juppe. Äventyr kräver stadigt underlag. Ska fråga om vi får smyga i kanten längs vallen mot villorna till så att säga.

Vi var nöjda båda två efter detta. Och det blev utsläpp i nedre hagen. Nu promenerade jag till hörnet närmast minishettisarna för att se om Juppe skulle haka på.

Det gjorde han.






Jag vill inte att det ska låta som kritik, sa Juppe.
Men jag är inte helt säker på att det här är en minimördarshettissäkrad hage.








Älskade Juppe sa jag.
Doris är en ung dam som du träffat många gånger, jag har svårt att köpa din vettlösa skräck om jag ska vara fullständigt ärlig.


Titta, sa jag.
Så gulligt.
Här har ett litet, litet djur genat över er hage så det blivit en liten stig.


Juppe? Jo jag sa . . . 


Tyst! sa Juppe.


Å herregud!
Nu spelar minimördarshettisen musik i en bil också.
Nerverna! Nerverna!


Ja, ja. Vi tar en horsie helt enkelt, tänker på något annat. 




Nu jävlar! Nu kommer dom!


Kolla nu här på pållens taktik. Först spana mot kompisarna, högst förståeligt.




Sedan byta riktning mot öppningen i nedre hagen.






Vid grinden ställde sig Juppe demonstrativt och blåste lite drakblåsar.

När jag inte blev impad gav han upp och drog iväg till kompisarna istället.




Så här fin fart hade han inte hela tiden. Det blev trav upp till polarna.

Kan man se vilken galopp en häst väljer själv?

Är det här höger galopp? Eller vänster? Det kanske inte går att se på en raksträcka.