söndag 28 januari 2018

Galopp på Juppe - utan skräck


Så här vackert blå blev Juppe efter en ridtur med mig. Nädå, det var jag som pillat runt alla knappar som fanns på kameran bara.

I dag hade jag uterittslektion med bästa Matilda.

Jag har varit sjuk en vecka och är inte okej ännu. Veckan har ägnats åt att snyta ut enorma mängder snor - och åt mental träning.

Jag har knarkat videos där ryttare fått hjälp med att övervinna sin ryttarrädsla (intressant, men inget som hjälpte mig konkret).

Läst om ryttarrädsla (intressant, men inget konkret för mig där heller att ta fasta på).

Och - föreställt mig hur jag och Juppe galopperat fram längs åkerkanterna. Å, vad vi har galopperat i mitt huvud.

När jag och Juppe stod i givakt för uterittslektion var jag alltså visserligen sliten efter sjukveckan men också jädrigt peppad.

Matilda var på mig om att Juppe måste söka ärlig kontakt med bettet. Fram, fram, fram för att undvika krulledutt-latmask-Juppe.

Hu så mycket att tänka på, men också skönt att sitta och känna efter vad Juppe höll på med med sin kropp. Det var inga problem att trava på lång tygel bortåt, det kändes till och med okej att galoppera längs en åkerkant. Juppe var som en filbunke, fast en glad sådan. Han stannade förstås i slutet av rakan som han brukar göra.

Det är på hemväg mitt huvud börjar spöka. Inte Juppes, mitt. Visst - Juppes ben trummar på lite extra, men det ska de ju göra. Där börjar mitt behov av kontroll till varje pris sätta in igen.

Men det gick bra. Vi överlevde. Vi frustade till och med. Så skönt, så skönt.

Å vad det känns härligt att ha det här med sig för nästa uteritt. Nu får jag sluta spöka i mitt eget huvud. Matilda upplever inte Juppe som speciellt rädd, så då är det liksom bara en part till inblandad som står för det där med rädslan.


Juppe var svinnöjd med sig själv, så då ska jag försöka vara det med mig också.


Ja, jag tycker du är en fantastisk matte, sa Juppe.

Fickorna fullproppade med lakritsgodis och så utsökt grinig!


Sååååå fantastiskt grinig. Bravo!

Kommer det en annan häst och vill hälsa - öronen bakåt direkt och sjas iväg.

Utsökt smak när det gäller hästar!


Inte alls som den här människan som vill hälsa på andra hästar.

Den förkylda sura matten var ärligt talat helt slut efter uteritten. Hu för att jobba i morron, men det går gå det med.

söndag 21 januari 2018

Hjälp! Bildbomb! Jag kan inte välja!

Uppigande -16 grader i dag. Juppe och jag fick en fin stund på ridbanan, sedan hängde jag med grabbarna i hagen.

Eller, ska en vara noga vill jag bara hänga med Juppe. Alla andra viftar jag bort (surtant med stort behov av personal space).






Å! Det var så roligt att fota i dag!
Ljuset var underbart.

Men sedan kommer det där med att välja bilder.


Jag förstår dig sa numera välvillige Juppe.

Jag gör mig ju så bra från alla sidor. Säg bara vilken jag ska bjuda på.








Älskar ditt vinterskägg Juppe, sa jag.

Jag vet, sa Juppe.






Måste säga att ditt fotointresse är trevligt, sa Juppe. Ditt val av motiv är excellent.

Du har liksom inte visat dig så mycket i hagen, är det mig du undviker? sa Juppe.


Det vet du att det inte är! sa jag.

Jag har bara velat hålla mig ur vägen nu när det är nya kompisar som jag inte känner.


Låter bra det, sa Juppe. Kunde du inte ha sagt det då?

Så, nu sträcker jag på mig lite så du får med rimfrosten på bringan också.


?


Någon dök upp.

Baldur tycker att svarta hästar är bästa motivet när rimfrost ska fångas.


Det är också snyggt, sa jag diplomatiskt.


Jaså du, sa Juppe.


(Dålig stämning)




Det är så fint, det liksom skimrar om dig av rimfrosten, sa jag.


Är det här mjuk blick? undrade Juppe.


Japp, sa jag.








Tittut sa det sedan bakom Juppes rygg. Det var nyaste kompisen.

Han fick en Jupperumpa i trynet och fick flytta på sig.






Baldur gav inte upp så lätt.
Han stod och tittade uppmärksamt på oss.


Slösa inte på pixlar, sa juppe.




Sisådär sa jag.

Jag borde verkligen köpa in något bildredigeringsprogram att använda privat.

Men först ett nytt kamerahus. Och en ny dator.

Hu. Det får nog vänta med program. Fast du är ju snygg i alla ljus naturell, sa jag till Juppe som höll med.

lördag 20 januari 2018

Människotölt i pudrig snö

Ja, äh. Vad sjutton. Tur man har förkylda stallkompisar som bara vill skritta.
Tillfälligt ridrädda jag bestämde mig för att ta en promenad med Juppe.

I dag var vinter när den är som bäst. Några minusgrader, sol och puder på backen. Och så sällis!




Baldur: skritta?


Jag fick gå bredvid en härligt rimfrostprydd kompis.


Rimfrost men inget godis, sa Juppe.


Som sagt. Väldigt lite godis här faktiskt.

Tror faktiskt att Juppe tyckte att jag var lite tråkig som gick bredvid.




Men eftersom Baldur verkar vara favoritspringkompisen så valde jag att knata själv.

Dessutom har jag längtat efter en rejäl promenad och i dag fick jag 1,5 timme i snö.
Jag var svettig som en korv när vi var tillbaks till stallet.

Helt underbart. I mitt nästa liv vill jag bli slädhund.


Slädhund?


Fatta så underbart med snötyngda granar.


Och tillbaks i hagen kan en få en liten godis om man har tur.




Ni är busiga ni två, sa jag till Baldur. 
Man ser när ni två tittar på varandra och kommer överens om saker.
Som att öka i galoppen och sisådär.


Nej verkligen inte, sa Baldur.


Hästar kan ju inte prata särskilt mycket.


Det där går jag inte på, sa jag.
Jag tror ni babblar med varandra hela tiden, fast vi människor inte hör.


Nä, det var det värsta jag hört! sa Baldur.
Juppe tittade bort och fnissade.


Juppe fnissade inte! sa Baldur. Han hostade bara lite lätt.

Hur långt vi gick? Ingen aning. Stegmätaren stod på 12 000 steg någonting och åtta kilometer någonting. Men det stämmer sällan helt tycker jag.