Vi har sådan tur!

Sällis av två brudar med skinn på mulen, bättre kan det inte bli när en ska på skogstur.

Inte kollade jag på klockan, men vi höll nog igång en timma minst.

Alltså, varför ska vi stå med solen i ögonen? muttrade Juppe.

Det här blir inte en bild till min fördel.Jag kommer att kisa.

Kisa? sa jag.

Herregud sa Juppe. Ge mig kameran!

Nej, nej, vi klarar det här, sa jag.

Du får en skugga på kinden! Sa Juppe.

Ja, ja, jag grejar det, sa jag.

Jag står inte ut, sa Juppe.

Skärp dig, sa jag. Håll in magen, blicken in i kameran och så:

Den blev väl bra!

I dag var stora bajssamlardagen i stallet, så jag tog med en träckprovspåse ut på turen.

Och jajamensan. Juppe stannade och bajsade rätt nära ett buskage som han alltid är lite skeptisk till.

Jag hoppade av och pillade rätt på två träckbollar.

Rätt vad det var snodde Juppe runt och vrålade att någon vill äta hans saftiga rumpa.

Bah, sa jag - tills jag såg att någon bufflade sig fram genom snåren rakt mot oss . . . 

Det enda jag kom mig för att säga var: nej, nej.

Varken jag eller Juppe skenade när en liten grävling stack fram nosen.

Nej, nej, sa jag igen.

Grävlingen ignorerade oss totalt och stultade förbi oss några meter bort, rakt in i buskaget som Juppe tycker är lite läbbigt. Nu tycker nog jag också att det är lite läbbigt.

Så härlig kväll. Vilken tur vi har som får rida runt i varma sommarkvällen och bara vara. Ljuvligt.

The Juppe version: frihetsdressyr som en humla

En måste ju vara rolig för sin häst. Hitta på bus och nya utmaningar.

Nu när avelsflocken flyttat till sin sommarhage får vi nyttja deras hage för att träna (inte äta som Juppe gör på bilden).

Juppe älskar kor och han älskar publik. Redan här var han liksom i nirvana. Humöret på topp.

Jag tror att jag också älskar kor. Vem kan låta bli?

Vi började att jobba i en liten skogsdunge som ligger på en höjd i en av avelsflockens hagar.

Det gick så bra! Juppe var smidig som en bergsget. Jag fick lite feeling och tänkte, jo - har ju stängt grinden till hagen. Jag testar att släppa lös Juppe.

Till att börja med var det en mycket glad och sprallig Juppe som gick (sprang och hoppade) efter mig i skogsdungen. Sedan såg jag på långt håll när han drabbades av visionen - det finns ju en hage till!

VROOOOOOOOOOOOMMMMMMM!

Juppe var mer ovanför backen än han hade markkontakt.

Han såg ut som en rundmagad söt och härlig sommarberusad humla. Vrrrroooommm!

Jag knallade efter till hage nummer två. Varmt var det förstås. Dåligt samvete fick jag. Nu står väl Juppe och fullständigt moffar i sig gräs tänkte jag.

Icke. Juppe lekte humla.

En hel halvtimme lekte han humla.

Här kom han faktiskt fram för att säga hej.

Stannade i tid istället för att meja ned mig gjorde han också.

Men bara en nanosekund.

Så glada ögon. Så busig. 

Kolla benlyften!

Vrooooom!

Och hejdå!

När hagen var genomsprungen på korsen och tvärsen sprang Juppe tillbaks till korna.

Han stod och väntade på mig där.

Det blev en synnerligen upplivande halvtimme för oss båda.

Galoppfattningar på ovalen

Ikväll blev det två brudar och en Juppe på ovalen. Det passade Juppe perfekt.

Han fick segla förbi Vinka och fatta galopp och fick med sig unga fröken i galoppen. Juppe fick liksom agera startmotor.

Härlig kväll. Vi ville fortsätta allihop tror jag, men vi satte stopp efter 45 minuter för att inte tråka ut hästarna.

Efteråt blev det myspys med bete.

Stallkatten Mango tog med egen massäck.

Duktig sisse.

Hästarna fick lyckliga skrynkliga ögon.

Jag har minsann inte skrynkliga ögon, sa Vinka.

Japp. Allt roligt har ett slut.

Tillbaks till hagen och coola polarna.

Även i kväll färgsorterade. Viggo som är brun blev lite vilsen och visste inte riktigt var han skulle stå.

Ooooo, det kliar. Bäst jag kliar en kompis så kanske jag får lite kli tillbaks.

Ett litet kli blev det tillbaks.

Jag tycker det är så kul att bara titta på grabbarna.

Här - ett mycket elegant bakben.

Och Baldur II framben.

För vissa blev väntan på middagen lång.

Ssssschhh, jag hör inte mig själv sova, sa Juppe.

Jag står ju här och är färgsorterad med Baldur II. I väntan på middag nummer två. 

Världens bästa farfar och avskyn för hästar

Farfar Birger gjorde sin militärtjänstgöring till häst, vare sig han ville eller inte. Det var inte fråga om något fritt val.

Spana in de andra kusarna, avlappnade nackar. Lugn och ro.

Och så Birger och hans tilldelade fortskaffningsmedel.

Höjd hals, ankrygg. Vild blick. En Birger på ryggen som är förbannad.

Syns en sån sak verkligen på bild? Nja. Jag vet det.

Jag älskar verkligen min farfar som gick ur tiden 2003. Jag kan aldrig minnas under hela min uppväxt och tiden därefter att han någonsin höjde sin röst mot någon, han fick fram det han ville ändå.

Troligen är han den mildaste människa jag mött. Min älskade kusin Micke tycker likadant.

Vi älskade vår farfar passionerat.

Farfar Birger däremot älskade inte hästar. Han bejakade dock mitt barndomsjags bokslukarintresse. Vi åkte till loppisar och köpte kassvis med böcker. Bäst var nog cowboyserien om Bill och Ben.

"Lita aldrig på en häst", sa farfar Birger bittert. "Du kan se i cowboyfilmer att de bara lämnar tygeln liggande på marken. Ha, i verkligenheten skulle de bara sticka", sa han och såg mörk ut i ögonen.

Jag fick hans sporrar från det militära, hans militära handbok och hans kindkedja till hästen eftersom jag mot hans vilja blev ett synnerligen hästintresserat barn.

Birger berättade att han blev uppkastad till häst liksom alla andra som blev tilldelad en tjänst inom kavalleriet. Stallet låg bredvid Stadion i Stockholm. Lektionerna bestod i att överleva i princip. Upp och hålla balansen på storhäst, på volt, över hinder. Häpp, häpp, häpp.

Önskar verkligen att han sluppit det. En man med stort tekniskt kunnande och intresse. Djur. Nja.

Vadan detta inlägg?

Jo. Blir det ett hingstföl så ska han få heta Birger - om han ser snäll ut (som killen längst till höger). Annars blir det grekisk mytologi. Ser han Juppesnäll ut i blicken blir det Birgir (isländsk stavning). Både jag och min kusin saknar vår farfar så det gör ont alldeles för ofta.

Min dröm vore om han kunde få heta Birgir från Bäck (efter byn i Dalarna som jag och min släkt fått mitt efternamn från), men det vet jag inte om det går.

Blir det en tjej blir jag lika glad förstås. Och då har jag ett namnförslag även för det. Men det blir det ett annat inlägg för.

Om jag orkade rida i dag? Hu. Vid 21 började hjärnan funka. Orkade inte.

Näst sista lektionen - vad är det för trams?

Ridfröken har roligt åt oss. Jag och Juppe låter som ett gammalt gift pensionärspar tydligen på lektionerna.

I går var jag grinig och trött från start. När jag påpekade för Juppe att farten vi hade liksom inte var så där så att lockarna fladdrade (om jag haft några) så frustade han illvilligt.

Jag åkte till stallet en och en halv timme i förväg så att Juppesnupp skulle hinna beta ordentligt och bli mätt och glad i magen innan han skulle jobba.

Sedan jobbade vi. Ridfröken Annica är faktiskt väldigt rolig hon också. Hon tar nämligen Juppe i försvar när hon tycker att jag är orättvis. Som jag ju var.

Himla bra det.

Vet inte riktigt hur mycket tölt in harmony som vi bjöd på, men en himla fin kväll blev det i alla fall.

Som vanligt full med skratt och trivsamt småprat i stallet.

Självklart fick Juppe hö i stallet när jag fiffade honom också. Hindrade det honom från att bryskt köra undan en kompis från en höhög i hagen när han kom ut till middagsserveringen. Alls icke.

Ja, ja. Kompisen är väsentligt mer slimmad än Juppesnupp. Så lär det förbli fram till sommarbetet. . .

Och ja. Jag är duktig och äter allergipill. Det brukar hjälpa på ork och humör till slut.

I dag slipper Juppe mig, jag jobbar kväll. :-)

Ljuvliga kvällar och allergimedicin

Ännu en ljuvlig kväll. Jag har sådan tur, både med häst och stallkompisar.

Juppe och jag fick sällis av Vinka och Baldur på en ljuvlig tur i skogen.

Nu tror jag att jag hittar den rundan själv.

Baldur vek av mot stallet lite tidigare, men Vinka och Juppe knogade på med gott humör.

Vi tittade både på mördar-hönor och minimördarshettisar också.

Sedan: det viktigaste av allt enligt Juppe.

Beta.

Där fick vi också trevligt sällskap av Frami o Co.

Jag tror inte det finns något så meditativt som att lyssna på en häst som tuggar i sig gräs.

Juppe fick sköta sig själv.

Men så märkte jag att han liksom betade längre och längre bort från mig, då var det nog bäst att hålla i snöret igen tänkte jag.

Vi körde på rätt bra ikväll med massor av tölt och en del galopper.

Nu har Juppe vant sig vid värmen och var rejält springsugen, det märktes.

Och jag blir så glad och tacksam varje gång jag tittar på minnena av Juppes skavanker och tänker att det är ett underverk att allt gick så bra. Att vi får ha det så här bra.

Just det. Allergimedicin ja.

Har sällan eller aldrig varit med om att bli så påverkad av pollen som nu. Det liksom svider i halsen och pirrar lite på läpparna. Ögonen är svullna.

Jag trodde att jag kunde skippa allergimedicin i år. Pyttsan.

I dag åt jag dubbel dos. Blir faktiskt lite skraj när allergin gör sig så kraftigt påmind.