Här står han, mannen i mitt liv, med en vilt poffande knallpulverpistol. Jag och Juppe promenerade sakta mot honom. Inga problem.
Det blev lite jobbigt när vi var helt framme och Juppe i princip fick poffen i öronhöjd. Men till och med det gick bra om han lockades att "kyssa stigbygeln" för att få en godis. Nosa på pistolen gick också bra.
Lite läbbigt blev det igen när jag höll i pistolen och pangade på. Men inte läbbigare än att det var mer intressant att beta än att bli rädd för skotten.
Hoppas nu att min både kloka och vackra häst fattar att samma princip gäller alla skott. Det är till exempel inte förrymda brevlådor på hästjakt som låter som skott, utan oftast en gubbe som hör ihop med ett gevär.
För att fira fick Juppe smaska längs diket och så stretade vi uppför branta backen och ner igen två gånger. Juppe klarade det bättre än jag ...
Ah, vilket snyggo han är, hästen min.
Kompisen Ofsi. En fining han med, med underbart brett huvud och klok blick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar