lördag 24 juni 2017

Plikten framför allt!

img_2339
28 november 2016:

Ibland ser jag vad Juppe tänker om mig. Tur att han är en mycket snäll häst.
Han följde snällt med till ovalen i kväll när det blåste horisontellt och vi fick örfilar av blötsnöslaskor.
Friskt.
Det som var så soligt och härligt i dag. Det här kändes snopet.
Det finns faktiskt inte mycket som kan hålla mig från stallet. Struntar jag i att åka och kolla så min kompis har det bra tänker jag bara på honom hemma. Lika bra att pallra sig iväg även om det inte blir jättemycket till träning.
Ikväll gick vi några varv på ovalen så fick det vara bra med det. Jag tror fullt och fast att det är viktigt även med små promenader, sträcka ut och få fart på systemet.
Och så kan man gå till hagen / skutta in i bilen och frusta och vara nöjd efteråt. Äckligt nöjd eftersom en är så hurtig.
img_2345Älskad knäppgök. Storm? Spelar ingen roll, le mot kameran.

Det är kul att rida i storm också

27 november 2016:

Åkte i god tid till stallet för att ta igen en lektion på finfisen Mackan. Åkte i god tid för att kunna pyssla med Juppe först också.
Jädrar vad det blåste, det var nästan så att det gick att luta sig mot blåsten. Struntade i att föreslå markarbete för Juppe, vi koncentrerade oss på myspys istället.
dsc_0003
Alla grabbar hukade i blåsten, antingen i vindskyddet eller i skogen. Frusna såg de inte ut, mer som att det fläktade lite.
dsc_0012Mohikan-Juppe.
dsc_0017
Skönt inne i stallet. Lugn och ro och tonvis med hö. Fast lite underliga ljud var det ändå för en häst känslig för underliga ljud.
dsc_0019Vaktar du dörren så att jag kan äta? undrade Juppe bekymrat. Han tror att trollen kommer den vägen när de är sugna på en saftig och mör häst till middag.
Mackan var superduktig på lektionen i dag. Skönt med lektion som inte var så sent på kvällen, 17.30 är till och med jag fortfarande pigg.
Förgrömskade galoppfattningar bara att vara svåra att få till. En perfekt blev det i kväll i alla fall. Resten blev skit. Men den där bra ska jag behålla känslan av.
Otroligt snälla hästar som knogade på i blåsten, vissa vindstötar var blev till och med jag rädd för. De var så kraftiga.

Kaninpip

26 november 2016:

img_2317
Jodå. Här står en knäppgök. Väldigt nöjd med att vara tillbaka i trygga hagen efter utflykt på grusvägen.
Det blåser.
Hu.
Juppe lyckades stressa upp sig och gnäggade upptrissat och förvirrat flera gånger i början av promenaden.
Jag vill inte ha en gnäggig och skrikig häst. Där sätter jag stopp. Då blir det back, nej och börja om.
Juppe gav upp. Han är ju en väldigt snäll och ganska lydig häst. Nu nöjde han sig med att ge ifrån sig små kvävda kaninpip ibland. Skvoink.
En gång tänkte han frusta men så slog han i fel tonläge och det blev ett drakblås. Han hoppade högt åt sig själv (ge mig styrka).
En bra grej med mig är att jag inte bryr mig. Jag knallar på. Vi gick en liten sväng på ett kalhygge nära en åker så att Juppe skulle få äta lite gräs och tycka att livet var bra. Det var bra fläckvis.
Bäst var det i hagen.
Roligare och personligare häst kan ingen ha.
Så det så.

img_2324
img_2333

Vi travade över bommar

26 november 2016:

img_2306
Soft fredagskväll. Juppe var otroligt sömnig när jag hämtade honom ur hagen. Alla grabbar trängdes i vindskyddet, det händer nästan aldrig. Möjligtvis när gården har bjussat på ny halm.
Jag hade heller ingen högsta växel att lägga i.
Jag släpade fram fyra bommar helt enkelt. Det blir lite omväxling och så är det bra för Juppe (tror jag) att tvingas lyfta på sina framben och tvingas använda musklerna på båda sidor för att göra det. Även på onda sidan.
Vi traskade runt lite i trivsam harmoni.
När jag rappade på fotarbetet började faktiskt Juppe trava av sig själv. Vi tog ”sats” över medellinjen mot bommarna och hade lika klotrunda ögon båda två. Jag puttade på Juppe på rumpan och sa takt-takt-takt – i takt med stegen.
Det var svårt att få ihop benen för Juppe det syntes. När han vågade ta lite mer fart och länga stegen gick det riktigt bra, puttade ihop bommarna lite också.
Fin kväll. Juppe kände sig så duktig, det syntes. Massor av beröm så klart och massor av tuggor av åtråvärt gräs (blir han aldrig, aldrig, aldrig mätt?).
img_2309
Juppe var så nöjd så han improviserade lite också, han slog i backen över hela ridbanan. Såg mycket fint ut, långa bestämda kliv rakt bakåt. 🙂

Tävlingsnerver, gnafs och en välplacerad rumpa

24 november 2016:

img_2263
Ah, så härligt att sitta upp på Mackan igen under onsdagslektionen. Och så säger Annica att det bara är två gånger kvar efter det – sedan ska det vara jul.
Det är bara elakt förtal.
Börjar faktiskt bli lite nervös för provtävlingen vi anmält oss till. Allt skulle ju bara vara kul och på låtsas. Och så ser jag på Adventstävlingens facebookuppdateringar att det ena fina priset efter det andra har sponsrats upp.
Jag skulle ju vilja att tävlingen bara är till för glada amatörer. Nu kanske det är lite mer på riktigt för fler. Gah. Jag och Mackan vill ju bara tävla för att ha kul och för att få domarpoängen och kommentarerna. Det är viktigast av allt.
Nu börjar jag tänka det jag faktiskt aldrig brukar tänka, tänk om vi gör bort oss?
Bort fula tankar bort. Vi ska glänsa och ha kul.
Basta.
img_2295
Och Juppe var så nöjd, så nöjd med att få uppmärksamhet och sysselsättning i kväll. Vi höll till på banan.
Lite traska snyggt vid sidan av mig, lite sparka boll, lite backa synkront och – en alldeles självklar sluta.
Vad menar du? sa Juppe.
Självklart har jag koll på min rumpa och kan peta ut den.
Bogen var det lite si och så med, han vill inte gärna bli en banan – men det kommer, det kommer. Jag får korrigera utan att han blir allt för sur. Och han ångar inte på, han lyssnar på mig och kan stanna mitt i ett steg.
Han är fantastisk min kompis.
Vi travade också utan snoddar och elände. Det går finfint att peta på Juppes rumpa för att få lite mer sprutt bakifrån samtidigt som jag bromsar upp mig och Juppe hakar på i en halvhalt. Han följer mitt kroppsspråk och det är så häftigt!
img_2296Finfis.
Gnafset då?
Det står Mackan för. Jag är i stallet en timme före lektion för att han ska få äta och mysa. Lik förbannat slutar det alltid med att han nafsar efter mig när jag ska tränsa eller pyssla.
Han är väl bara sån i modellen, men det är trist. Har tänkt att förutom att inte servera godis ur handen – bara på backen efter lektionen, så ska han blidkas med myspys och lugn och ro och hö.
Grabben möter ju upp i hagen och vill med på äventyr. Men han vill också vara med med munnen så att jag aldrig riktigt kan slappna av och känna mig säker från att inte få ett gnafs-försök. Inte bita på allvar, för då skulle han väl ha gjort det. Utan mer det där retsamma lilla kobra-hugget med halvstängd mun.
Undrar hur det blir så?

Steg för steg mot snygg sluta

21 november 2016:

I kväll var vi ganska överens om var Juppes rumpa sitter.
Vi jobbade på ovalen, till slut kom vi på att det var lättast att öva på kortsidorna där det finns ett litet staket. Att få Juppes rumpa att puta ut utan stöd klarar vi inte ännu.
Juppe blir irriterad, men vill så väl, så väl. Han knogar på, lite sammanbitet sådär. Och jag är glad att ingen hör mig när jag säger för hundrade gången:
Ge mig rumpan! Ja, ge mig rumpan då!
Ibland slinker rumpan iväg åt fel håll, men det gör inget. Det är viljan som räknas. När det blev åt rätt håll var det svårare att böja sig runt bogen och bli en banan.
Det gjorde heller inget. Vi jobbade så bra.
Juppe väntade också, han tog ett steg i taget och höll koll på mig. Ibland ville han bara köra över mig som en ångvält, det såg jag. Sluta är svårt. Men vi klarade det någorlunda åt båda hållen. Vi är bra!
img_2186
Den berömda rumpan.
img_2194
Två nöjda.
img_2196

Orättvist tjocka ston och feta glin

20 november 2016:

Juppe och jag gick på solskenspromenad i dag på härligt regnmjuk grusväg. Skönt.
Vid avelsflocken blir det alltid tvärnit.
dsc_0001
Usch vad de latar sig, sa Juppe avundsjukt.
De skulle ta en promenad för att få starka ben. Jag känner att jag skulle bli en perfekt handhästarhäst. Bind fast dom!
dsc_0003
UPP OCH HOPPA LILLA FETA LOPPA! skrek Juppe.
Nej nu får du ge dig, sa jag. Man får ju skämmas.
dsc_0009
Det spelade visst ingen roll. Juppe gjorde inget större intryck på de unga damerna.
dsc_0011
Juppe och jag gick våra knappa fem kilometer. Han stampade demonstrativt i alla vattenpölar eftersom han tycker att en häst som vågar göra det är värd en godis.
När vi hunnit till skogsbrynet var det någon som testade sitt gevär, ljudet rullade i skogen. Juppe ryckte till. Efter det var han nervig, men duktig. Han gick. Belöning = gräs på vändplanen i skogen.
dsc_0014
Ingen större action i avelsflocken på hemväg heller. Mer än att fuxfölet försökte dia den fläckiga mamman och blev varse att en hästmamma kan kicka förvånandsvärt vigt åt sidan.
dsc_0018
Ehehehehe, såg ni det? undrade fuxfölisen lite blygt.
Tror du att fölet behöver en mamma, undrade Juppe?
dsc_0020
Damen i fråga muttrade över sitt mellanmål och fnyste.
dsc_0025
Tillbaks i stallet blev Juppe på sitt filosofiska humör.
Det är viktigt för en bra ledare att lämna avtryck, sa han. Titta bara på Musse vilket bra jobb han har gjort här.
dsc_0026
Jag tycker att somliga klämmer sig fram och alltid ska synas längst fram på bilderna, fortsatte Juppe. Vem har bestämt det? Lever vi inte i en demokrati?
dsc_0029
Jag tycker du ofta är i fokus faktiskt, sa jag. Då såg Juppe ganska nöjd ut igen.
dsc_0030
Du, sa Juppe. Har du sett människor som klistrat på extra ögonfransar? Det ser rätt kul ut.
Jag tror din huvudknopp skulle få lite bättre symmetri och harmoni med att par nätta öron längst upp. Eller hur? Så här.
Det är en idé bara. Sov på den du.