lördag 22 juli 2017

Stora bajskotte-dagen

30 maj 2017:

Äntligen regn!
Både jag och Juppe njöt av det fantastiska vädret.
Jag och Juppe höll också på med det som alla i stallet pysslade med. Att fånga in pinfärska bajskottar att trycka ned i en plastpåse för att kunna göra ett träckprov.
Genom att analysera hästens bajs får man reda på om det finns skadliga parasiter i hästen, blir svaret ja kanske rutinerna kring hagarnas skötsel måste ses över. Det har aldrig varit ett problem på Bäjeby.
Tryggt med träckprov.
Jag och Juppe promenerade sisådär tre kilometer, halvvägs med fint sällskap av Frami o Co.
Vi gick av och på släpet (han börjar bli riktigt cool min kompis!).
Juppe fick äta absurda mängder gräs och började se mer och mer undrande ut.
Väl tillbaks i hagen fick Juppe behålla grimman på. Juppe såg mer än undrande ut.
Jag släpade med hästen till toahörnan vid vindskyddet. Snälla hästen såg plågad ut, kompisarna stod och åt hö. Sedan nosade han på en bajshög och lyfte snällt på svansen.
BINGO!
Juppe stirrade nu förfärat på mig när jag berömde honom för högen och tryckte i honom en godis.
Släppte kompisen fri och pysslade med att ta lite olika prover från högen och trycka ned i bajssamlarpåsen. Ha, haaaaaaaaa.
Fin färg! vrålade jag till kamraten (syftade på kulören på kottarna). Han vägrade titta på mig.
Grönt och tjusigt, eller hur? Juppe är redo att släppas på sommarbete när det blir dags i juni, nu har magen vant sig vid färskt och saftigt och kolhydratrikt gräs.

Det blev visst lite blogg-semester

28 maj 2017:

Betyder det att jag inte umgåtts med min kompis? Alls icke.
Vi har ridit ut. Nu är kossorna på sommarbete vardagsmat för en Juppe. De får till och med jogga längs med staketet utan att det blir läskigt.
Juppe har tydligen lärt sig att flirt-blinka mot kameran.
Vi har markarbetat och vi har ridit ut ensamma i skogen. Och jag har gått på lektion med Mackan (som är en liten pralin till häst, och praliner tycker tydligen om att hoppa).
Livet är gott helt enkelt.
I går kväll red vi ut och hamnade bakom två energiska småkillar på cykel. Småkillar på cyklar har ett ungefär lika logiskt rörelsemönster som ekorrar på kokain.
Killarnas föräldrar promenerade efter.
Juppe log farbroderligt mot de små. När föräldrarna kommenterade den vackra hästen och sa att han såg så glad ut så behövde liksom inte jag tänka på att jobba med Juppes överlinje. Det fixade han själv.
Och i dag markarbetade han mig efter två dagars intensivt trädgårdsarbete. Det var behövligt.
Jättetrevligt har det varit, sa Juppe. Men nu hör jag tyvärr att det kommer en liten traktor här. Vi hörs, helt enkelt.

Nu börjar Juppe bli blank och fin som en säl

21 maj 2017:

Jo, jo. Fläckvis blank och fin börjar han bli min kompis. Nu syns gropen i skadade bogen tydligare också. Jag kikar på gropen med skräckblandad förtjusning. Förtjusning för att Juppe funkar så bra trots skadan.
Nu får jag röra och greja där också utan att Juppe blir misstänksam.
En halvtimme rörde vi på oss på ovalen. Eftersom jag var på fest i går och jobbat hela dagen i trädgården i dag så fick Juppe springa.
Juppe får bestämma själv vilken fart han vill ha i galoppen, i dag bjöd han på en långsida med riktig räserfart! Ha, ha. Njuter.
Kompisen är så van att jag bara vill att han kör en gångart på långsidan att han självmant bryter av före kortsidan. Nu har jag utökat kraven på Juppe till ett helt varv i en gångart – det tyckte han var kul. Och jobbigt.
Ett varv klarar han lätt vad jag än väljer för gångart, men jag är noga med att han ska skritta och varva ned och vila inför nästa ansträngning.
Kanske lite hönsmammaattityd. Men så är det.
Tillbaks i hagen kände sig Juppe rik (se bilden ovan). Dels har han tryckt en påse hö, fått beta groteskt mycket och så är grabbarna i andra änden av hagen och pillar med höhögar där. Det betyder en hel rad av höhögar för Juppe att njuta av.
Du, kan du tugga lite hö åt mig? sa Juppe. Jag känner mig lite sliten faktiskt.
Du klarar det Juppe, sa jag. Och kanske möjligtvis är det så att vi får springa lite till du och jag för att minska midjemåttet på både dig och mig.
Usch, sa Juppe. Det tar vi till hösten när det är lite svalt och skönt. Nu ska vi träna på att fylla ut pälsen ordentligt. Du är lite glest behårad, men det är bara snyggt tycker jag. Kör med pälsglans bara så märker ingen något.
Japp, du är i all fall blank och fin utan pälsglans Juppe. Men, mja. Jag får nog kolla till cykeln så att vi kan cykla lite tillsammans. Du behöver ju inte kånka på mig, men röra på oss lite mer ska vi göra.
Jag är utbränd, sa Juppe. Ta hänsyn.

I dag tränade vi på hundpromenad

20 maj 2017:

Vi älskar sällskap. I dag fick vi sällskap.
Du, grabben, varför har du så lång tunga? undrade Juppe när promenadkompisen flämtade efter en timmes rask promenad.
Grabb? Även en dam kan vara skönt behårad, sa Wilma (?). Hm, sa Juppe och tänkte kanske på tjejbaciller och slabbedaskaren till puss han fick innan vi började gå.
Jag är så nöjd med att Juppe är så lydig när vi är ute och går. Det går att säga ”varsågod” och låta honom beta några tuggor och sedan gå vidare utan kamp.
Det är en positiv bieffekt av ett ändlöst promenerande.
Vajna och Barbie med bihang hängde med.
Juppe muttrade något om att han minsann inte har någonting (förutom mig då). Inte så mycket som en egen liten katt. Eller slaskig hund.
Voffelina poserade genast med allvar i blick. Klart Juppe ska ha en egen hund.
Han är lite jobbig att vara ute och gå med, annars går han att rekommendera.
En vill ju gärna vara en positiv förebild för rasen, sa voffelina och log.
Kan ni inte sätta er tillsammans så jag får ett kort? sa jag.
Då blev det helt plötsligt lite . . . ansträngt.
Hund och hästspråk är i alla fall rätt likt varandras i vissa fall. Tittar en bort så är man både ointresserad och ganska artig. I alla fall inte påstridig.

En multira - en blåtira på mulen - mycket manligt

18 maj 2017:

Juppe har attityd. En ny attityd. Eller nygammal attityd, det är väl jag som glömt bort kanske.
Nu är han tillbaks, den rätt så retfulle och bråkstakige Juppe. Inte mot mig, men mot hagkompisarna.
Biffig, vacker och med akut behov att vara dominant. Över någon.
Men Juppe? Du har en . . . knöggel på näsan. Vad har du gjort. Det är en bula där, mitt på!
Fnitter, hö, hö. Äsch, det är väl inte så mummel, mummel, sa Juppe.
Juppe. Det är väl inte så att du muckar på något vis med kompisarna?
Nejgudnej. Vill du ta en närbild av multiran?
JA VARSÅGOD, HÄR ÄR DEN, sa eller skrek Juppe upphetsat.
Vänta, vänta, var då? sa jag. Det är lite tjockt där på mitten va?
Det vill jag lova, sa Juppe. Ser du rispan?
Nä, nä. Vänta, sa jag och vred på objektivet.
Nu då? sa Juppe. Visst är den magnifik? Manlig? Fruktansvärd att beskåda?
En reva längs hela den ståtliga mulen.
Jamen vad i? sa jag. Har du fastnat i en gren eller? Rullat dig knasigt?
NU FÅR DU SKÄRPA DIG FAKTISKT, sa Juppe.
DET VAR EN KAMP PÅ LIV OCH DÖD.
Kolla in min hingstnacke. Det var den som räddade mig. Alla muskler som spelar under den smidiga huden. Redo att användas.
Ja, ja, sa jag.
Jag tycker inte att du låter så där särskilt entusiastisk, eller uppmuntrande heller för den delen, sa Juppe. Vill du att jag ska ha ett bakben i paket kanske?
Nämen skärp dig, sa jag på strängt mattemanér. Någon måtta får det väl vara.
Kul att du känner dig stark och frisk, men nu gäller det att vi tänker taktiskt och långsiktigt här, sa jag.
Hö, hö, hö. Gulligt, sa Juppe.
Sedan gick vi och övade på det där med att gå på en transport.
Då var jag inte så gullig längre.
Men det gick bra. Juppe var sannerligen skeptisk. Blåste gjorde det. Men han gick efter mig upp på släpet (jag var så listigt att jag packat en påse hö, och så ytterst listig att han inte fick äta så mycket i stallet = motivationsfaktor).
Jag försökte verkligen att hänga med 110 procent på vad som rörde sig i Juppes hjärna. Att be honom backa och gå av innan han kom på tanken.
Phu. Det är inte lätt. Min puls gick ohjälpligt upp, Juppes med. Men vi grejade det.
Juppe stod förtröstansfullt kvar och åt hö ur påse i slöpet en bra stund.
Sedan tog vi paus och longerade oss över kullen nära ovalen. Så gick vi tillbaks till pass två i släpet. Gick ännu bätte.
Juppe blir rädd för ljud, det är bara så. Han lyder mig när jag säger NEJ och ber honom vara kvar i släpet, när jag visar att jag har kollen och vaktar honom. Men trygg och glad är han inte.
Jag hoppas det kommer. Jag vill inte att han bara ska acceptera släpet, jag vill att han ska trivas där, precis som han trivs i en box.
Hej Juppe! Ska vi . . . he, he, leka lite? sa Baldur. En klippa i Juppes liv.
Tyst fåntratt, sa Juppe. Hon glor.
Ni är ju outsägligt grabbigt äckliga sa jag. Hur i hela friden kan ni äta från rator? Ni äter ju från en toalett!
Tehe, sa Juppe.
Hejdåhejdå, sa han sen.

Coolt - vi övade gaedingakeppni

16 maj 2017:

Till och med jag ser hur självmedveten Juppe ser ut. Nöjd med sig själv.
I kväll hade vi den makalösa turen att hamna i skottlinjen för en lektion, jag frågade om jag fick rida igen en missad lektion på min Juppesnupp och det fick jag.
Gänget skulle öva gaedingakeppni. Tävlingsformen där det är hästen som är i fokus, det är hästen som tävlar och ryttaren är bara ett bihang. Vinnaren blir en gaedingur – en drömhäst som alla vill ta med sig hem.
Smarta Annica lät oss starta först, så vi inte skulle värma och förbereda oss i evigheter.
Och visst är han en dröm min pålle. Lättväxlad och så fin, så fin, så fin. Inte någon gaedingagalopp än, men det förväntar jag mig verkligen inte. Och det tror jag inte skulle vara bra heller (även om ni kan spana in Juppes helt liksidiga muskelkuddar på bogen här ovanför, just sayin).
Det där med form och tygelkontakt måste vi öva på.
Fin kväll. Juppe betade resten av lektionen och fullständigt glödde av trivsel.
Vi firade med att ta horsies.
Du, den där antennen gillar jag sa Juppe. Nu ser det i alla fall ut som om du har ett piggt öra.
Måste gå till frissan fnissade jag. Och synkade som vi är så blundade vi båda på sista horsieförsöket.

Biff-Juppe och jag på oval i regn

15 maj 2017:

Nu har jag hunnit landa i huvudet lite efter besöket av djursjukgymnast och efter straightnesslektion.
Jag har kommit fram till att tejp på Juppes bog tänker jag testa för att få honom att lyfta benen högre och använda fler muskler.
Men där sätter jag nog stopp.
Jag vill inte skynda på annat sätt än att bygga långsamt. Jag och Juppe har det ju bra och jag tror inte att jag rider sönder honom. När jag inte är hypernervös går han inte på bogarna. Och hypernervös är jag bara i närheten av djursjukgymnaster och veterinärer.
Jag och Juppe tog sikte mot ovalen. Hagarna har stora torksprickor i leran så att det skvätte ned lite regn kändes bara välkommet.
Jag testade ett sätt att få Juppe att sänka huvudet och jobba i mer rätt ställning. Baske mig om det inte fungerade.  Piloten ska bara ha tungan rätt i mun hela tiden.
Mer om det i morrn.
Trivsam kväll. Iskalla lår, bortdomnade tår och skvättande snor. Precis som det ska vara.