onsdag 21 februari 2018

Repostade på Horses of Iceland

Ah, vi älskar uppmärksamhet jag och Juppe och har inte ens vett att skämmas för det.

Min inre hästälskande fjortis jublar.

Nu har vi blivit repostade på Instagram av Horses of Iceland. Undrar bara: vadå tagit färgkoordination till en ny nivå?

Vet de ingenting på Island om islandshästens känsliga psyke? Blir orolig. Hästar som inte är färgkoordinerade med sin egen utrustning samt ryttare blir ju fladdriga i själen. Det vet ju alla.

Så här såg vi ut i alla fall, nummer två på inläggstoppen:


Så här underligt stod det under bilden som töltaren tagit: Colour matching taken to a new level. Do you also have pictures of yourself in a matching outfit to your Icelandic? Share your photos with us and we will repost 3 best matching looks.

Hm. Tror jag måste skaffa ett par sandfärgade ridbyxor för att matcha Juppes man. Ser ju att det skulle se mycket bättre ut än de där svarta brallorna.

I går fick vi sol på multippen. Vi höll till på ovalen och njöt av snö och försiktig värme. Lite mesig är jag allt, men ja, ja. Vi gjorde allt från att öva galoppfattningar till att tölta. Så vi är nöjda.

Om en Juppe blev svettig. Näej, lättare flåsig. Det får vara good enough. I morgon blir kompisen riden av vilda Matilda, då blir det en genomkörare.

Ridskräcken håller på att ge sig nu. Det var faktiskt bara trevligt och skönt på ovalen, jag får vara lite snäll mot mig själv bara och ha tålamod så tror jag att jag får med mig samma känsla på uteritten.

måndag 19 februari 2018

Myspys - på bild och på ridbanan


Jadå. Även det här är en bild som töltaren tagit. Förstår ni hur hemskt det är att välja? Vill ju ha alla både för webb och på stora papperskopior. Här ser du en till variant, liksom här.

Eller den här? En variant på springeling i snön:


Han är ju så STILIG min häst.

I går gjorde vi lite markarbete och busade med trickträning. Juppe börjar äntligen förstå att han ska härma mig när jag korsar min ben. Han korsar inte sina framben, men han följer efter mig i rörelsen.

Kul!

Älskar när han klurar på vad jag vill. Det är svårt att ligga steget före en Juppe, får han lite tråkigt eller blir för osäker slutar han lyssna och börjar improvisera.

Men före dess bjöds vi på show i stallet. Fölisarna som inte är fölisar längre utan unga damer skulle in på box i stallet för lite fiff.

De var så duktiga och alla var så lugna.




Mettun slog något slags gullighetsrekord när hon undersökte varenda pryl i boxen.

Vattenhinken blev en fontän med hjälp av en synnerligen spänstig överläpp. Skvätt, skvätt.








(Muttra, muttra.)


I hagen var det Juppe som stod för underhållningen.

Han gick i stå fullständigt. Eller betedde sig som någon slags rullningskontrollant över Frami.
Såg till att jobbet blev ordentligt gjort.










Äntligen gav Juppe upp. Jag bara väntade på att han skulle få en sving av en bakhov.




Dagens dusch avklarad.


Det börjar ordna upp sig rejält med färgkoordinationen i hagen också.

Det här är Bassi som är ganska ny i flocken. Vackert röd och med bläs.


Han kommer att vänja sig med en fotograferande tant. Det märks.




Och så dryga milen hem. Slingrande och rofylld (när man inte möter någon bil som tycker det är lagom att åka i 180).

Stannade och kikade på det här gänget som håller till vid ungefär samma plats nästan varje dag. Undrar vad de smaskar på?

söndag 18 februari 2018

Okej, okej, okej - Töltaren bild två


Oooooo, den här finns i en underbar variant som breddare också, alltså liggande bild.

Då syns hela fina ladugårdsväggen bakom oss. Jag säger så här: både jag, Jesper (mannenvännen) och Juppe är ju lite välpolstrade runt magpartiet. Varför kosta på sig så mycket mat när en kan köpa bilder från Töltaren?

Visst skulle den här göra sig som förstoring? Men vad fanken, är den roligare än den här?

Jag får tapetsera med bilder på Juppe hemma helt enkelt.

I går var en så härlig dag. Solsken och sällis av stabila stoet Vajna. Oj så djup snö det låg längs åkerkanterna. Pållarna fick jobba även om vi bara lade i skritt-växeln just där.

Och Juppe fick långa tyglar och jag slapp faktiskt min ridskräck förutom några nålstick som överraskade, men lika snabbt försvann.

Det är så skönt att det släpper och så underligt att ridskräcken kom.


Jag hängde med Juppe lite grand efter turen. Satte mig i grabbarnas skogshage och väntade på min häst.

O, jag har drabbats lite lätt av matte-skräck, sa den rackarn.


Nu har jag vågat mig fram.
Det går bra att först pussa mulen och sedan stoppa in en godis i hålet under överläppen.


Jo. Jag sa, det går bra . . . 


Juppe. Jag hörde.
Kan vi inte bara njuta lite i solen?
Känn hur strålarna faktiskt värmer, det är vår på väg! 




Ja. Det var härligt. Nu känner jag mig rätt färdignjuten.
Nu kan du stoppa in en godis, in i hyllan ovanför skägget där bara. Tjoff! in med den.


En ynka? Till en så stor och vacker kropp?


Jag satt på en stor sten och chillade. Juppe stod bredvid.
Rätt var det var kom Vinka farande som en kanonkula på vägen, ivrigt påtjoad av matte.


Då blev vi lite inspirerade och fick lite ny ork.
Testade kommandot backa, och si det gjorde grabben.


Sötrumpa.
Det är så skönt att alla andra hästar har fattat precis hur tråkig och sur jag är.
Vi får vara i fred nu i hagen jag och Juppe. Det är så behagligt.

lördag 17 februari 2018

Kolla in Töltarens bild!


Herreminje. Jag har faktiskt lyckats välja ut fem bilder som Sofie Lahtinen Carlsson tog, hennes företag heter Töltaren. Det här är en av dem.

Nu ska jag bara lyckas välja ut en eller två att göra en förstoring av. Det här är första kandidaten.

Okej. Tre förstoringar ska jag nog göra. Den här tycker jag är självskriven.

Jag bad om bilder med glädje i. Visst har hon lyckats!

Och ja, ja. Börjar man titta på mina ben och andra prylar så kan man ju behöva ta en valium, men vem bryr sig. Min Juppe ser ut som ett vackert lejon och jag ser glad ut.

Jodå. Fler bilder kommer. Jag vill bara dra ut på det lite. Njuuuuuuuta.

I dag är det faktiskt liknande väder som på bilden, soldis och snövitt. Ljuvligt. Det ska bli kul att åka till Juppe.

fredag 16 februari 2018

Ikväll red vi utan träns

Hon fejkar, kanske du tänker nu. Ridrädsla - och så drar hon av hästen tränset och rider med tyglarna som ett rep runt Juppes hals. Ingen styrenhet!

Så gör en inte om en är rädd.

Näej. Jag var inte rädd.

Det blev en så fin kväll igen på ridbanan. Allt var lugnt och tyst. Jag red barbacka och Juppe knatade på fint i både skritt, trav och tölt. Okej, några galoppsprång blev det också.

Sedan märkte jag att Juppe blev lite less.

Tänka, tänka, tänka. Hoppa av. Träna på att fickparkera Juppe vid pallen. Nehej. Det var inte roligt i kväll.

Tänka, tänka, tänka. Dra av tränset.

Hoppa upp från pallen. Juppe tog två steg fram när jag bad honom. Superförvirrad pålle.

Hoppade av.

Och så samma procedur igen. Nu knöt jag tyglarna som ett rep runt halsen på Juppe, tänkte att det blir en hjälp att visa vägen.

Nu kom vi i alla fall en långsida, svängde höger genom att dra ringen till höger och ge vikthjälp och skänkelhjälp. Borde vara tydligt? Juppe snurrade förvirrad runt.

Ha, ha. Roligt. Inte alls läskigt.

Vi gjorde några försök, sedan fick Juppe ledigt. Han var helt slut i rutan.




Det blev mycket att tänka på för en älskad häst.

Så fort jag får min efterlängtade lön ska jag köpa en riktig halsring till Juppe. En snygg, orange eller grön ska den vara förstås.

Har du något tips på någon bra?

torsdag 15 februari 2018

Rida baklänges och barbacka damsadel

Japp, japp, japp. När det står barbacka på informationstavlan i stallet och det är dags för lektion. Då vet en att det är kuligheter att se fram mot.

Kul är det alltid, men då kan det bli rentav barnsligt roligt.


Onsdagkvällar betyder lektion. Och onsdagkvällen var fantastisk. Vi är ju vana vid snålblåst, snöblaffor i örfilsstorlek och tja, allt annat än riktig vinter.

Men kvällen var helt kav lugn. Det lade sig en ro över hela gården, det var nästan som om alla hästar stod och lyssnade på hur tyst det var.

En bra kväll för att höra fröken fråga - vill ni rida baklänges?


Hå. JA, så klart ville jag rida baklänges. Bus, lek och skoj säger jag och Juppe aldrig nej till.

Nu kanske ni tänker att hur i hela friden går det ihop med en människa som säger att hon känner ridrädsla? Sätta sig baklänges på sin häst? Vet hut.

Ja ni. Vad ska jag säga.

Så här är det. Jag känner mig aldrig så trygg som när jag sitter barbacka på Juppe på ridbanan. Då har vi fullständig kontroll båda två.

Ridfröken Annica tror att Juppe är nöjd för att han aldrig, aldrig råkar ut för överraskningar. När jag sitter barbacka känner ju han precis vad jag tänker och håller på med.

Och jag känner att jag har direktkontakt med Juppe så att säga.

Dessutom vet jag ju att Juppe är riktigt road av upptåg och busigheter. Jag känner mig som en jätterolig matte när han får nya saker att tänka på.

Annica höll i tyglarna när jag knövlade runt benen och hamnade baklänges.

Ha, ha, ha, vilken hjärngymnastik. Jag instruerades att lägga handflatorna framför mig, strax framför korset.

Allt i kroppen stretade emot när Juppe började gå som en plåtleksak bredvid Annica. Det kändes lika tokigt för både Juppe och jag. Allt var ju knasigt i rörelsemönstret, det hackade och knakade i hjärnkontoret och kroppen. När det lagt sig och jag skrattat både länge och väl så lossnade det.

Juppe knatade på och jag - jag bara satt där och försökte hänga med, fast på ett nytt sätt.

Jätteroligt och jättenyttigt (det här ska jag prova när vi är ensamma på ridbanan, med risk för liv och lem men det får det vara värt. Det måste ju gå att styra baklänges :-)).


Som om det var nog här.

Vill ni prova att rida damsadel barbacka? frågade Annica.

Ho, ho. Ja, ja.

Upp med ena benet som runt en imaginär knopp på en sadel och vikt som balanserade något mer mot det ben som fick hänga rakt ned. Vikt bakåt vill en ju inte ha, blir jobbigare att göra en baklängessaltomortal om balansen sviker.

Juppe var konfunderad, men road. Mycket road. Han har inte alls något mot att jag kravlar runt på hans rygg på det mest klumpiga vis.

Skönt att ha en generös häst som ändå klurar på vad hon tänker hitta på. Och tänker att det blir nog något intressant i slutänden trots allt.

Älskade, älskade Juppe.

Det här är vår styrka, vår gemensamma leklust och att vi tycker om varandra.

Jädrar så jobbigt att hålla balansen, mest för att det inte var som vanligt. Så kul att det inte var som vanligt. Juppe blev som ett vandrande öra. När jag fumlade och vacklade stannade han helt sonika.

Pussgurkehäst.

Det här tror jag är medicinen mot ridrädsla (precis som uterittslektioner). Jag tror att jag fastnat i lite duktig-flicka-syndromet till häst. Det blir för mycket att hålla reda på och utföra exakt rätt.

Det gäller att komma ihåg att fulridning också är ridning och att fara fram som ett jehu och att leka är jädrigt kul både för ryttare och häst. Omväxling förnöjer och frigör spända axlar och allt vad som stretar emot.

Ska verkligen, verkligen försöka komma ihåg känslan nu från onsdagslektionen. Vill ha kvar den där Pippi Långstrump-känslan i kroppen tills i morgon när jag träffar Juppe igen. Ikväll fick både han och jag vila. I förrgår var han nämligen ute med vilda Matilda, då fick han springa ordentligt.

Jag hoppas att Juppe och jag vågar det i morgon. Det känns så. :-)

måndag 12 februari 2018

Hjälp - jag kan inte välja!


Jag sitter och tittar och tittar på bilderna som Sofie Lahtinen Carlsson har tagit. Hon är mer känd som Töltaren, hon tar ofta bilder på olika islandshästtävlingar.

Hur ska jag lyckas välja bland alla fina bilder hon lagt upp i ett album?

Hjääääääälp!

I dag höll jag och Juppe till på ridbanan, det kändes bra. Han är en maräng min kompis. Sedan gick vi ut till ovalen och galoppade lite och jagade en skata.

En härlig ledig dag. Den behövdes. Det tar på krafterna med de där 10-timmarspassen vi har på jobbet med jämna mellanrum. Ingen människa är byggd för att vara hemifrån 11 timmar, eller 12 blir det ju förresten med resan fram och tillbaks.

Det blir liksom inget kvar av livet och orken då.

Så här såg det ut när Sofie fotade mig och Juppe och Vinka med matte.