fredag 17 november 2017

Wrrrrrrooooooommmmmmmm, wrrrooouuuuummmmmm

Juppe rekommenderar: på med ljudet.


- Och hon bara, får jag be om galopp? sa Juppe till sig själv tror jag.

- Och jag bara, wrrrrooooooooouuuuuummmmmmmmmm, svarade Juppe sig själv.

Det är så jädra, eh, jobbigt. Juppe har börjat lyssna på Robert Broberg. Speciellt den här, om och om igen:


Liftarvisan. Ja, jag fattar vinken. Jag fattar.

Vad jag inte fattar är hur han får fatt i allt. Vad fanken, har de spotify i hagen? Ingår det i hyran?

Ingen lyssnar väl på Robert Broberg i dag?


Vad svarar en Juppe på det? Jo:




- Jäääähhh, sa Juppe. Häng med.

- Äre ru som är Stravutskij eller den prickiga elefanten (öhöhöhöh).

Ja, ja. Skön fredagsfeeling i alla fall. Och visst hängde jag med. Bra före på ovalen, vi höll oss där. Nästa vecka blir det vinterdäck på Juppe, det blir bra.

- Så ska det låta! skrek Juppe. Då flydde jag. Till tonerna av:



onsdag 15 november 2017

Inte kul med sommardäck på


Juppe tycker att det är obehagligt att gå på snorhalt underlag, förstår det. Järnskor utan dubb måste vara en mardröm. Kompisen trippar fram (bra det!).

På ridbanan var det ju ändå bra underlag. Jag tänker att det är skönt att få promenera sig varm och mjuk. Vi höll oss till skritt, så aktiv det nu gick, och travfattningar. Bara ett skutt, sedan fick det vara bra.

Jag tror det är skönt för bakkärran att värma upp sig. Få skaka loss lite. Back, travfattning. Back, travfattning.

Känner du att du vill adoptera någon helt bilokunnig så ta mig, eller du får två på köpet. Jag och min man.

Vi fattade det samfällda beslutet att INTE skifta till vinterdäck, bättre att vänta lite. Varför? Vinterdäcken som visserligen har dubb är så stela och konstiga, inte alls bra.

Byta bil ska vi förresten också göra.

Fast jag tror ändå att de hade rått på glansisen som jag kanade hem på efter jobbet i går kväll bättre. I kväll gör jag om samma grej. Gulp.

Om det känns besvärligt? Marginellt.

I dag går alla tankar till äldsta dottern som opererar bort en äggstock. Endometrios är ett jävla skit.

Ena äggstocken är vätskefylld. Då tror kompisäggstocken att: aha, grannen har en bebis på gång.

Det blir alltså i princip omöjligt att bli gravid.

Äggstocken som är kvar är skadad av alla cystor som växt på den, men jag tror på kroppens fantastiska förmåga att läka sig själv.

Ett under har faktiskt redan hänt, den 11:e fyllde han ett år. :-)


tisdag 14 november 2017

Uppmärksamt från backen


Det var ett bra råd jag fick av Gunilla i går, att strunta i ridningen och jobba från backen dagen efter massage.

Juppe var uppmärksam och fin och tog regi när jag petade på bogar och bakben som inte ville vara med på rätt ställen.

Han gjorde en fantastisk sluta och förvänd sluta åt ena hållet och en bra åt det andra.

Sedan gav vi oss, jag vill absolut inte att han ska börja tycka att ridbanan är tråkig. Nu frustar han bara jag tittar åt det hållet.


Rejält fruset i backen var det också, tur att hovis är på g inom en vecka. Kanske väl lyxigt att sko var 6:e vecka under vintern, men så får det bli. Jadå, klart han är värd det.

måndag 13 november 2017

Hästmassage - det tror jag på!


Utflyttade stallisen Gunilla kom på Bäjebybesök i dag för att massera Juppe.

Juppe är inte sådär helgonlikt exemplarisk längre. När han var som sjukast gick det som ett sus genom hästklinik efter hästklinik över denna lydiga häst.

Förra gången Gunilla masserade honom bestämde han sig för att inte stå still.


I dag stod han still.


Jag är inte alls sur på Juppe för att han inte är så där änglalik längre, jag tycker det är sunt att han säger ifrån (till viss gräns).

Klart han vaktar en bog som varit/är? trasig. Men han får inte vara dum så klart.

Jag gillar - och Juppe gillar - massage medelst handkraft. Det märks att det inte behöver vara hårda tag, Juppe höll på att falla i koma när Gunilla liksom klappade i lätta, lätta tag över mankammen. Juppe höll på att gäspa käkarna ur led.


Gunilla som masserar sin egen häst tycker det är kul att känna på andra isisar. Hon gungade och liksom roterade både fram och bakben.

Juppe lånade förundrad ut hovar och ben.




Det såg så skönt ut. Jag skulle vilja att någon gjorde så på mig efter en dag på jobbet.

Mjukt och fint överallt, utom vid bogarna där det var lite hårt. Det visste jag nästan.

Så bra att få reda på det, nu ska jag själv komma ihåg att lätt och fint pillra in fingrarna vid bogbladen för att lossa lite på eländet.



Lyx-Juppe efter massagen. Gunilla och jag gick och tjuvkikade lite på nya fina hagar som Bäjebyarna håller på att fixa. Så spännande!

I går hoppade jag och Juppe in på en lektion, jag jobbar kväll på onsdag så då kan jag inte rida i min vanliga grupp.

Vi lekte att Juppe var ett lokomotiv och att alla benen skulle följa spåret. Och sedär, onda bogen ville smita lite. Bra information och så är jag lite stolt över mig själv att jag ändå känner det.

lördag 11 november 2017

Juppes farfars farfars far


Japp. Här har vi alltså Juppes farfars farfars far (om jag inte tappat räkningen): Þáttur from Kirkjubær.

Född 1967, vann någon form av landsmottävling 1978 och fick hederspris för goda avkommor (är det samma som elitpremiering kanske?). Hans barn blev ofta vackra ridhästar med gott temperament och rena gångarter. Bedömd till 8.17.

Den här killen står för 2,2 procent av det genetiska materialet i islandshäststammen i dag tydligen. En av giganterna inom avel.

Här hittar du en lista med alla stora avelshästar, de som betytt allra mest för aveln: The origin of the traitsof the Icelandic HorseAn exhibition byThe Icelandic Horse History Centre andThe Icelandic Agricultural Advisory CentreTHE ICELANDIC HORSE HISTORY CENTREHÓLUM Í HJALTADAL.

Ska jag vara ärlig verkar det vara lite inavel här och där. Men vad vet jag. Förr kanske det gjordes medvetet för att få fram vissa egenskaper.

Andra kul linjer jag hittat i Juppes stamtavla bland avelsgiganterna:

Hrafn from Holtsmúli, Juppes morfars far. Honom ser du bild på om du öppnar länken här ovanför. Bedömd till 8.56 totalt. En vacker och mångsidig hingst.

På mödernet har Juppe också en hel del Kolkuós-blod. Sedärja.

Kul att rota.

I går började dagen med diskussion. Juppe är envis som en gris och väldans matbesatt, ungefär som jag själv.

Det går inte att sätta sadel på en häst som står på ett ben som en ostkrok, sadeln hamnar inte jämt då.

Jag fick ställa upp Juppe utan mat helt sonika. Då gick det bra.

Och gullegrisen knatade på bra längs åkerkanterna trots att det var väldigt blött och sugande underlag.

torsdag 9 november 2017

Fototävling av det här? Tror inte det . . .

Jag vill bara börja med att säga att det är okej att skratta. Släpp fram det bara, det är befriande och skönt.

Det här var tänkt som ett bidrag till Amanda Jonas fotoutmaning på temat grodperspektiv. Nej, jag kommer inte att delta. Njut nu:












Älskade snälla knäppgökshäst som ändå poserar snällt.

I dag var ingen bra horsie-dag.

Och jag som skryter med att alla väder är bra väder. Jag får nog stryka blåst, för Juppe och jag som tänkt satsa på långpromenad i skogen höll oss på ridbanan istället.

Det började regna igen också.


På måndag kommer en utflyttad stallkamrat för att massera Juppe. Ska bli så bra, jag tycker att Juppe börjat dippa mer i traven. Så är det bara.

tisdag 7 november 2017

Bildbomb på Snygg-Juppe och stroke i stallet


I dag fick jag en nyttig påminnelse om exakt hur reaktionssnabbt flyktdjuret häst är.

En hinner inte ens tänka: vad f-n?


Vi traskade in i stallet min kompis och jag. Inte sjutton reagerar en kompis på traktorer, grus som skrapas på gården, tröskor som servas, piggelint klädda män i neongult eller en främmande katt som flyr.

Kort sagt. Jag har vaggats in i något slags zombiestadie i stallet. Det är så självklart att det är tryggt och stilla där (när jag inte sliter fram överraskningspresenter i form av renskinn).


Och så trillar en järnspade som stod lutad mot väggen innanför dörren.

Herreminje.

Jag höll på att kratsa en framhov på Juppe. Jag hann inte fatta varför hästen liksom gick upp i rök. Både hov och häst försvann.

Juppe stod och stretade bakåt i grimman för att komma undan monstret vid dörren. Nu är jag ändå ganska snabbtänkt. Och lättad började jag skratta. Juppe lunkade mot sitt hö igen och såg lite moloken ut. Fnorkade mot spaden och spärrade upp ögonen.

Jag gick till spaden och lyfte upp den, vände och mixtrade och visade för Juppe och talade om för honom att han allt är lite fjompig ibland, men bara lite.


Vi höll oss till planen. Ridning i går, det blir markarbete i dag. Och varför inte en ljuvlig promenad i novembersol?

Nerverna var lite på helspänn i början, men det lugnade snart ned sig. Å, längtar ut i skogen. Undrar om det är något typiskt svenskt att göra det?

Bara spankulera och avlöva själen inför vintern.

Njuta av dofter, ljus och krispig luft. Och för all del av härligt sällskap.


Jag kastade mig inte bakåt i panik, sa Juppe.


Jag ville bara träna dig. Du behöver skärpa till dig helt enkelt.
Sitta bekvämt där på min rygg och säga snabbare reaktion, snabbare - tölt, trav, skritt, trav och allt vad du håller på. 
Ja? sa jag.
Du är ju jädrigt snabb, fatta vad vi skulle impa om du tog mina travfattningar sådär.


Hörde inte riktigt vad Juppe sa här.


Muttra, muttra.


Muttra, muttra.


Jag skojar Juppe!
Du är toksnygg OCH snabb och ja, bäst.


Så ska det låta, sa Juppe.
Och nu hade kylan krypit fram såpass att det blev varma moln av Juppes andedräkt.
Ah, ljuvliga årstid.