söndag 21 januari 2018

Hjälp! Bildbomb! Jag kan inte välja!

Uppigande -16 grader i dag. Juppe och jag fick en fin stund på ridbanan, sedan hängde jag med grabbarna i hagen.

Eller, ska en vara noga vill jag bara hänga med Juppe. Alla andra viftar jag bort (surtant med stort behov av personal space).






Å! Det var så roligt att fota i dag!
Ljuset var underbart.

Men sedan kommer det där med att välja bilder.


Jag förstår dig sa numera välvillige Juppe.

Jag gör mig ju så bra från alla sidor. Säg bara vilken jag ska bjuda på.








Älskar ditt vinterskägg Juppe, sa jag.

Jag vet, sa Juppe.






Måste säga att ditt fotointresse är trevligt, sa Juppe. Ditt val av motiv är excellent.

Du har liksom inte visat dig så mycket i hagen, är det mig du undviker? sa Juppe.


Det vet du att det inte är! sa jag.

Jag har bara velat hålla mig ur vägen nu när det är nya kompisar som jag inte känner.


Låter bra det, sa Juppe. Kunde du inte ha sagt det då?

Så, nu sträcker jag på mig lite så du får med rimfrosten på bringan också.


?


Någon dök upp.

Baldur tycker att svarta hästar är bästa motivet när rimfrost ska fångas.


Det är också snyggt, sa jag diplomatiskt.


Jaså du, sa Juppe.


(Dålig stämning)




Det är så fint, det liksom skimrar om dig av rimfrosten, sa jag.


Är det här mjuk blick? undrade Juppe.


Japp, sa jag.








Tittut sa det sedan bakom Juppes rygg. Det var nyaste kompisen.

Han fick en Jupperumpa i trynet och fick flytta på sig.






Baldur gav inte upp så lätt.
Han stod och tittade uppmärksamt på oss.


Slösa inte på pixlar, sa juppe.




Sisådär sa jag.

Jag borde verkligen köpa in något bildredigeringsprogram att använda privat.

Men först ett nytt kamerahus. Och en ny dator.

Hu. Det får nog vänta med program. Fast du är ju snygg i alla ljus naturell, sa jag till Juppe som höll med.

lördag 20 januari 2018

Människotölt i pudrig snö

Ja, äh. Vad sjutton. Tur man har förkylda stallkompisar som bara vill skritta.
Tillfälligt ridrädda jag bestämde mig för att ta en promenad med Juppe.

I dag var vinter när den är som bäst. Några minusgrader, sol och puder på backen. Och så sällis!




Baldur: skritta?


Jag fick gå bredvid en härligt rimfrostprydd kompis.


Rimfrost men inget godis, sa Juppe.


Som sagt. Väldigt lite godis här faktiskt.

Tror faktiskt att Juppe tyckte att jag var lite tråkig som gick bredvid.




Men eftersom Baldur verkar vara favoritspringkompisen så valde jag att knata själv.

Dessutom har jag längtat efter en rejäl promenad och i dag fick jag 1,5 timme i snö.
Jag var svettig som en korv när vi var tillbaks till stallet.

Helt underbart. I mitt nästa liv vill jag bli slädhund.


Slädhund?


Fatta så underbart med snötyngda granar.


Och tillbaks i hagen kan en få en liten godis om man har tur.




Ni är busiga ni två, sa jag till Baldur. 
Man ser när ni två tittar på varandra och kommer överens om saker.
Som att öka i galoppen och sisådär.


Nej verkligen inte, sa Baldur.


Hästar kan ju inte prata särskilt mycket.


Det där går jag inte på, sa jag.
Jag tror ni babblar med varandra hela tiden, fast vi människor inte hör.


Nä, det var det värsta jag hört! sa Baldur.
Juppe tittade bort och fnissade.


Juppe fnissade inte! sa Baldur. Han hostade bara lite lätt.

Hur långt vi gick? Ingen aning. Stegmätaren stod på 12 000 steg någonting och åtta kilometer någonting. Men det stämmer sällan helt tycker jag.

torsdag 18 januari 2018

Är det därför det heter is-länning?


I förrgår blev det bara en tur till stallet för att plocka in Juppe i stalllet för mys och hö.

Det är inte så bara.


Jag är faktiskt lite bekymrad över att vi inte synkar just nu jag och Juppe.

Nej, jag menar inte det där att jag är rädd för att rida, jag menar vänskapen.



Det är något som skaver.


Juppe har inte sin mjuka vänliga blick, som han brukar ha.

Där finns fortfarande den där misstänksamma, hårda glansen när han tittar på mig.


På de här bilderna är de borta, för då hade vi myst ett bra tag.

Jag är lika känslig för vibbar som Juppe är.

På något sätt och vis är Juppe på en hästs vis lite beviken eller sur på mig.
När jag red honom för fullt före alla skador råkade jag ibland ut för perioder när han ville testa mig lite.
Då kunde jag ta det mycket bättre. Nu är jag mör.
Kanske är det något sådan, vem vet.

Jag gör det en Bettina gör bäst.
Hänger med sin pålle.
Bidar tiden an.


I går kväll åkte jag till terminens första lektion i god tid.

Mys med hö och borst är så lätt att bjuda på.


Blåst, snöglopp = istappar i juppens päls. Det tog sin tid att tina bort dem.


Det märks att pållarna trivs nu.

Det är det här deras vinterpäls är till för.

Så skönt att vara igång med lektioner, så skönt att få springa med kompisar på ridbanan tyckte Juppe.



Och jag njuter av vägen till och från stallet som vanligt (fast jag var himla glad över att vägen var mer välplogad än i förrgår).

I dag ska Matilda rida Juppe. Jag tror det är bra för Juppe att träffa sin kurator som vågar rida på rejält och som inte har hundra frågor snurrande i skallen om en Juppe är halt, sur, besviken eller bara helt normal.